Jag tror att många föräldrar känner igen sig i det där svåra – när man ser sitt barn kämpa, men inte riktigt vet hur man ska nå fram. När man frågar: ”Hur mår du?” och bara får en axelryckning. Eller tystnad. Och inombords skriker hela ens föräldrahjärta: Säg något… jag vill förstå dig.

För oss började det tidigt. Vår dotter föddes extremt för tidigt och fick en tuff start i livet. Men det var först flera år senare som vi insåg att det var något mer. Något som inte bara handlade om språk – utan om själva förmågan att uttrycka känslor.

Vi försökte på alla sätt vi kunde. Ord, lekar, bilder. Inget fungerade riktigt. Hon verkade stängd. Vi var oroliga. Och ledsna. För det gör ont att inte kunna nå sitt eget barn.

Så vi började skapa något eget. Först helt enkelt: en låda med små kort. Färger. Figurer. Något att peka på när orden inte kom. Vi kallade det inte ens för något då. Det var bara vårt sätt att försöka.

Men något hände. Små steg. Hon började använda lådan. Började visa vad som kändes. Och vi såg – det här fungerar. Inte som magi, men som en bro. Mellan känsla och uttryck. Mellan barn och förälder.

Känslolådan växte inte fram över en natt. Den växte i vår vardag – i misslyckanden, i små framgångar, i att justera och förenkla. Den testades i verkliga situationer. Vid konflikter. Vid oro. Vid glädje. Och bit för bit blev det ett verktyg som både hon och vi kunde lita på.

Idag vet vi att känslolådan fungerar. Inte bara för vår dotter – utan för andra barn också. Det har blivit ett sätt att skapa trygghet, öka självkännedom och bygga kommunikation där det tidigare var tystnad.

Och det är därför jag skapat känslolådan som något fler kan använda. För att ingen förälder ska behöva känna sig ensam i det där svåra. För att känslor är viktiga – även när de är svåra att sätta ord på.

🖤
Ewelina Olsson

”När ett barn inte kan prata om sina känslor – måste vi bli bättre på att lyssna på det som inte sägs.”
– E. Olsson

”Bakom varje känsla finns ett barn som vill bli förstått.”

E. Olsson