Alla barn uttrycker sig olika. En del pratar gärna om vad de känner – andra gör det inte alls. Och det är just de tysta ögonblicken som kan vara de svåraste.
Vad gör man som förälder när ens barn drar sig undan? När det inte kommer några ord? När frågan ”Hur mår du?” möts av tystnad eller en axelryckning?

Jag vet hur det känns.

Min dotter föddes extremt för tidigt. Under de första månaderna av hennes liv kämpade vi bara för att få henne att överleva. Vi lärde oss att läsa av varje liten signal – varje blinkning, varje spänd hand, varje andetag. Det blev början på en kommunikation utan ord.

Men det var först senare, när hon växte upp, som vi började ana att något inte riktigt stämde. Hon hade svårt att uttrycka sig. Ibland blev det utbrott, ibland tystnad. Hon visste att något kändes – men kunde inte förklara vad.

Och där började vår verkliga resa.
Vi testade olika sätt att prata. Vi försökte med frågor, med lekar, med bilder. Och sakta – genom tålamod, misstag och nyfikenhet – växte något fram.

Ett verktyg.
Ett språk utan krav.
En känslolåda.

Känslolådan föddes inte över en natt. Den växte fram under flera år.
Genom vardagliga situationer, genom kvällar av frustration och ögonblick av små framsteg.
Jag märkte att bilder, färger och symboler ofta fungerade bättre än ord.
Att när det blev för svårt att säga:
”Jag är rädd…”
…så gick det att peka. Välja ett kort. Hålla upp en färg.

Det här sättet att uttrycka känslor har förändrat allt för oss.
Och det är just därför jag vill dela det vidare. Inte som en lösning för alla – men som ett stöd, en början, ett förslag.

För ibland är det inte barnets ord vi ska vänta på.
Det är vår egen närvaro.
Vår vilja att lyssna – även när det är tyst.
Och vår mod att fråga igen, på ett nytt sätt.

”Alla känslor vill bli hörda – men inte alltid med ord.”

NYHET !

Nu finns Känslolådan som digital version — för dig som vill ha verktygen nära, i mobilen eller surfplattan.
För vardagssamtal, för trygghet, för att kunna mötas. 💛