Vi pratar med barn om många saker.
Vad de åt i skolan. Hur det gick på gympan. Vilken film de vill se i helgen.
Men hur ofta pratar vi med dem om hur de mår? På riktigt?
Om vad som känns svårt, rörigt, ensamt – eller glatt, pirrigt, tryggt?
Att prata om känslor är inte något som barn ”lär sig med tiden”.
Det är något vi behöver visa dem, tillsammans.
För många barn är det svårt att sätta ord på det som känns.
Ibland för att orden saknas. Ibland för att det är för stort. Ibland för att de inte riktigt vet vad som händer inuti.
Men varje gång vi ställer en öppen fråga, lyssnar utan att döma, bekräftar istället för att förklara bort – då bygger vi något viktigt.
Vi visar att känslor får finnas.
Att de inte är farliga.
Att de kan få plats – precis som de är.
Och kanske ännu viktigare:
Vi visar att vi är där.
Inte för att lösa allt – utan för att dela det.
För mig började allt med min dotter.
När vi inte längre nådde fram med vanliga ord, började vi leta nya vägar.
Så föddes Känslolåda – som en bro mellan känsla och kommunikation.
Men egentligen börjar allt med en enkel fråga:
”Hur känns det idag?”
Och modet att stanna kvar för svaret.
”Barn lär sig inte att prata om känslor genom att läsa om det. De lär sig när vi pratar – med dem, inte om dem.”
Lämna ett svar