Jag visste inte från början hur mycket som skulle förändras. Hur tystnad kan kännas som ett eko i bröstet. Hur det kan göra ont att inte nå fram – till sitt eget barn.
Vår dotter föddes extremt för tidigt. Redan då visste vi att vägen skulle bli annorlunda. Men vi visste inte att den också skulle bli så tyst. När andra barn började prata, visade känslor, pekade, skrattade – såg vi på. Väntade. Hoppades.
Tiden gick. Och vi förstod att vår flicka upplevde världen på ett annat sätt. Att hon behövde ett annat språk. En annan rytm. En annan trygghet.
Så föddes känslolådan. Inte som ett färdigt projekt – utan som en stilla längtan att hitta varandra. Att få höra vad hon känner. Att få visa vad vi känner. Att mötas, utan att ord alltid behövs.
Det tog år. Det var inte perfekt. Vi ritade, testade, slängde, började om. Vi provade hemma, i bilen, på sjukhus, på förskolan. Och långsamt – började det fungera. Hon började visa. Peka. Hålla upp ett kort. Vi började förstå.
Känslolådan är inte bara ett verktyg. Den är ett språk. Den är ett bevis på att kommunikation kan se ut på så många olika sätt – och att kärlek alltid hittar en väg, om vi vågar lyssna.
🖤
E. Olsson – grundare av känslolådan.

Lämna ett svar