Vi bodde där.
Inte bara i tanken – vi bodde där, på riktigt.
På neonatal, bland pip och monitorer, under blått sken och viskande röster.

Vi hade tillgång till Ronald McDonald-huset.
Ett varmt, omtänksamt hem bara några steg bort.
Ett ställe att duscha, vila lite, värma mat.
Men vi var där så sällan.
För våra hjärtan var kvar i rummet bredvid hennes inkubator.

Vi stannade.
Tjugotvå timmar om dygnet.
Ibland mer.
Vi lämnade bara när vi verkligen måste.

Det fanns ingen tid.
Ingen rytm.
Bara nästa mätning. Nästa pip. Nästa andetag.

Vi visste exakt hur dörrarna lät när de öppnades.
Vi kunde höra på stegen vem som var på väg in.
Vi kände igen varje röst på avdelningen, varje tonfall.

Vi sov där.
Vi åt där.
Vi levde där.
Och det var där vi blev föräldrar –
på ett sätt som ingen riktigt kan förstå,
om man inte har suttit där själv.

Det fanns en slags tyst samhörighet mellan oss och andra föräldrar.
Ett ögonkast kunde säga allt.
Trötthet. Hopp. Rädsla. Tyst kärlek.
Vi visste. Vi behövde inte förklara.

Och utanför fönstret –
livet. Sommaren. Ljuset.
Det kändes så långt borta.
Som en annan värld, ett annat språk.

Vi bodde där.
Och även om vi någon gång gick ut och andades sommarluft –
så var det alltid bara för ett ögonblick.
Sen tillbaka. Alltid tillbaka.
Till henne.

För det var där vi hörde hemma.

”Vi hade ett rum – men hela vår värld låg i inkubatorn.” – Ewelina Olsson