(Bloggpost till serien ”Våra dagar på neonatal”)

Det är svårt att förklara hur det känns att leva dag för dag, timme för timme, minut för minut – utan att veta om ens barn ska överleva.

På neonatalavdelningen blir tiden något helt annat. Allt saktar ner. Varje andetag betyder något. Varje pip från monitorn stannar våra hjärtan.

De första veckorna var värst. Vår dotters tillstånd förändrades hela tiden. Ena dagen kunde hon svara bra på andningshjälpen. Nästa dag sjönk syresättningen plötsligt. Kroppen slutade svara. De sprang. Vi höll andan. Och så kom orden: ”Vi måste massera.”

Massagen. Återupplivningen. Med två små fingrar på hennes bröstkorg, varsamt men desperat. Ibland en gång om dagen. Ibland tre. Ibland fler. Vi tappade räkningen. Vi ville inte veta.

Det gjorde ont att se. Det gjorde ont att leva.

Det fanns dagar då vi trodde att vi hade förlorat henne. När hon slutade andas så länge att tiden tycktes stå still. Apné. Ett ord vi tidigare inte kände till blev vårt dagliga sällskap. Andningsuppehåll som krävde akuta insatser. Maskiner som skrek. Lampor som blinkade rött. Sköterskor som tryckte på knappar och sprang. Syrgas som höjdes. En viskning: ”Hon är tillbaka.”

Och vi… vi satt där. Nära. Orörliga. Med bultande hjärtan och händer som skakade. Ibland vågade vi inte ens andas själva.

Vi grät i tystnad. För att inte störa. För att inte störa balansen i rummet. Men våra kroppar skakade av rädsla och utmattning. Av maktlöshet.

Varje liten förändring betydde allt. När hon gick upp två gram – vi jublade inombords. När hon rörde ett finger – vi höll fast vid det hoppet hela dagen. Vi började leva i det lilla. Det lilla blev vårt allt.

Vi sjöng för henne. Visktyst. Vi läste samma bok om och om igen. Vi höll våra händer nära inkubatorn, som om de kunde skydda henne mot all världens smärta.

Vi höll varandra i handen. Jag och min man. Vi växlade mellan hopp och förtvivlan. Mellan liv och dödsångest. Och ändå – vi älskade varje sekund med henne. Oavsett hur svårt det var. För hon var här. Hon fanns. Hon kämpade. Och vi kämpade med henne.

Det fanns inga garantier. Inga löften. Men vi lovade henne – i tystnad – att vi inte skulle släppa taget. Att vi skulle vara där. Hela vägen.

Och vi var.

Tack för att ni är här med oss. Att ni läser.

– Ewelina