Att prata om känslor är svårt. Även för oss vuxna. Så hur ska då ett litet barn – som fortfarande håller på att lära sig världen – kunna förstå något så osynligt som en känsla?

För barn i allmänhet, men särskilt för barn inom autismspektrumet, är känslor ofta abstrakta. De känns starkt i kroppen – men det finns inga ord för dem. Ingen tydlig början eller slut. Bara en överväldigande upplevelse, som ibland tar över allt.

Jag vet det – för jag har sett det.
Min dotter, som föddes extremt för tidigt, hade en tyst och skör början i livet. Och det dröjde länge innan vi insåg att det var något mer än bara tystnad.
Det var hennes sätt att kommunicera.
Eller snarare: hennes sätt att inte kunna kommunicera – på det sätt som världen förväntade sig.

När hon var trött, sa hon inte att hon var trött.
Hon ramlade ihop på golvet.
När hon var rädd, sa hon inte ”jag är rädd”.
Hon gömde sig.
När hon var arg, skrek hon – men kunde inte säga varför.

Och där, mitt i detta, föddes behovet av något nytt.
Något som kunde översätta känslor till något konkret.
Något som gick att se, röra, peka på – utan att behöva säga ett enda ord.

Så sakta, steg för steg, började Känslolåda växa fram.
Genom år av försök, misstag, justeringar och vardagliga stunder.
Det var inte ett färdigt system från början – utan små delar som växte fram i takt med vår relation.
Ett kort med en färg. En bild. En rutin.
Ett ”jag är trött”-kort som vi använde varje kväll.
Ett ”jag är arg”-kort som hjälpte oss förstå varför allt plötsligt gick fel.

Och så en dag – det bara satt där.
Som en hel låda, full av känslor som går att förstå.
En låda som säger: jag ser dig, även när du inte kan säga något.

“Känslor behöver inte alltid ord – ibland räcker det att de blir sedda.”

E.Olsson