Livet på neonatalavdelningen var allt annat än vardag.
Det var att leva på gränsen.
Mellan hopp och panik. Mellan liv och nästan inte.
Varje dag.

Vi sov inte. Vi åt nästan aldrig.
Vi satt vid kuvösen från tidig morgon till sen natt, ibland hela dygnet.
Vi räknade sekunder mellan andetag – hennes, inte våra.

Det som för andra kallas rutiner, blev för oss livslinor.
➤ Temperaturen – var hon för kall? För varm?
➤ Syrgasmättnaden – för låg igen…
➤ Vikten – hon förlorade 15 gram i natt.
➤ Andningen – plötsligt stannade den.

Det hände ofta. Alldeles för ofta.
Larmen tjöt. Sköterskor sprang.
De tryckte på hennes lilla bröstkorg – igen.
Hjärt-lungräddning.
Vi såg det fler gånger än jag någonsin orkar minnas.

Ibland blev vi utkastade från rummet:
”Ni måste gå ut nu.”
Och vi visste. Något var fel. Igen.

Det kunde gå från ”stabilt” till ”livshotande” på fem minuter.
Och sen tillbaka igen.
Och sen ner igen.

Så såg våra dagar ut.
En bräcklig balans mellan tekniken som höll henne vid liv – och våra hjärtan som höll henne kvar.

Vi viskade hennes namn. Vi sjöng.
Vi höll hennes hand.
Vi andades med henne, när hon inte orkade själv.

Men mitt i det – fanns det mirakel.
Små, nästan osynliga. Men vi såg dem.

➤ Hon reagerade på vår röst.
➤ Hon öppnade ögonen.
➤ Hon låg längre utan apné.
➤ Hon höll i mitt finger – och släppte inte.

Varje dag vi fick vara kvar med henne, var en seger.
Varje natt hon överlevde, var ett tack.

Det fanns inga garantier. Inga löften.
Bara timmar. Bara nu.
Och kärlek – så stor att den nästan inte fick plats i rummet.


💛
Tack för att du är här. För att du läser. För att du vågar känna.

Ett ögonblick som aldrig lämnar mig. En hand, en kropp så liten att allt i mig stannade. 520g kamp.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *