Det var som om tiden bytte skepnad.
Från den akuta, skrikande paniken –
till något annat.
Något tystare. Långsammare. Men inte lättare.

För nu började väntan.
Den som inte hade något slutdatum.
Den som kröp in i kroppen och låg kvar bakom varje andetag.

Det var bättre.
Vi visste det.
Läkarna såg små förbättringar. Siffror som gick åt rätt håll.
Reaktioner på mediciner. En hudton som blev lite mindre grå.
En stilla, knappt märkbar styrka i bröstkorgen när hon andades.

Men vi vågade inte ropa det högt.
Inte ens inom oss.
För rädslan satt fortfarande kvar i oss som en skugga.
Vi visste hur snabbt allt kunde vända.
Vi hade sett det.

Så vi väntade.
Vi satt vid hennes sida timme efter timme.
Dag efter dag.
Höll i hennes hand.
Tittade på skärmen.
Lyssnade efter rytmer, pip, andning.
Tolkat tystnad som om den var ett språk.

Vi började lära oss rutinerna.
Vilken sjuksköterska som jobbade vilken dag.
Vilken läkare som tog ronden.
När ljuset föll in i rummet.
När det var tystast på avdelningen.
När man vågade gå och värma mat i köket –
och när man stannade kvar, fast magen skrek.

Vi började märka små saker.
Hon ryckte ibland med en liten fot.
Hennes hand rörde sig långsamt i sömnen.
Och en gång… öppnade hon ögonen lite längre än vanligt.
Vi sa ingenting då. Bara tittade.
Tårarna kom av sig själva.

Och ändå…
var varje dag en prövning.
Varje gång vi såg en läkare gå mot oss höll vi andan.
Varje ny mätning var ett nytt hjärtslag.
Vi levde i ett konstant mellanläge.
Mellan hopp och oro.
Mellan förbättring och bräcklighet.
Mellan det som var – och det vi inte vågade tro på än.

Men det fanns också värme i de dagarna.
Någon kom in med mjuka steg och sa:
“Det ser bättre ut idag.”
Någon stannade lite extra, la en hand på min axel.
Någon frågade hur vi mådde.
Inte bara hur hon mådde.

Och på kvällarna, när vi satt kvar fast ljuset blev mjukare,
när pipen från maskinerna blandades med trötthet,
började jag känna något nytt i kroppen.
Något som inte bara var oro.
Något som liknade tillit.
En stilla början.

Vi visste inte om det här var början på slutet –
eller slutet på början.
Men vi visste att hon fortfarande var här.
Och vi visste att vi fortfarande kunde hålla henne.
Och att varje dag med henne, hur oviss den än var –
var en dag till i livet.

”Vi levde i ett mellanrum – där allt var skört, men hon fanns. Och det räckte.”