Etikett: Personlig berättelse
Det fanns dagar då allt kändes som en enda lång kamp. Mitt i oron, tröttheten och alla pipande maskiner fanns det ändå ögonblick som bar oss. Små, nästan osynliga stunder av hopp som blev som syre för våra hjärtan. Jag minns första gången jag fick lägga handen över hennes lilla kropp i kuvösen och känna…
På sjukhuset upphörde tiden att fungera som vanligt. Dagarna och nätterna blandades ihop tills allt blev en lång, grå massa. Ljuset utanför fönstren förändrades, men inne på avdelningen var det alltid samma sken från lamporna, samma ljud från maskinerna, samma doft av desinfektion. Jag visste snart inte längre om det var måndag eller torsdag. Bara…
Det finns en särskild sorts tystnad på sjukhuset. Inte den trygga tystnad man kan känna hemma en kväll när allt sover. Inte den lugna stillhet som finns i naturen, när vinden mojnar. Utan en tung, genomträngande tystnad. En tystnad som ligger kvar i väggarna, i korridorerna, i luften vi andas. Maskinerna pep. Dörrar öppnades och…
Det var en tid som nästan ingen annan kunde förstå. Från utsidan såg det kanske ut som att vi var starka. Som att vi höll ihop. Som att vi klarade allt, för att vi satt där varje dag vid hennes sida, timme efter timme, utan att någonsin lämna henne ensam. Men inuti – där rasade…
Att jag kunde sitta vid mitt barns inkubator, hålla hennes lilla fot med fingertopparna – och samtidigt känna hur hela mitt inre kokade.Inte av hat. Inte av ovilja. Utan av något rått, trött, överväldigat.Allt var för mycket. Det var för mycket ljud.För mycket information.För många människor som pratade snabbt, professionellt, men inte alltid varsamt.Och ibland……
Det fanns ett mellanrum som inte syntes.En plats där tiden inte gick som vanligt.Där andetagen vägde mer än timmarna, och där natten var längre än hela veckan innan. Sjukhuset.Vår verklighet.Inte bara en plats – utan ett tillstånd. En väntan, en tystnad, en bön utan ord. Jag minns den där kvällen.Hon låg i sin lilla säng,…
Det finns ögonblick i livet som delar det i två.Som skär genom tiden som en kniv.Före.Efter. Dagen då jag blev mamma borde ha varit början på något mjukt.Men istället klev jag in i moderskapet genom stål och plast.Genom tystnad, övervakning, larm.Genom rädsla som aldrig riktigt släppte taget. Innan trodde jag att föräldraskapet växte fram långsamt.Att…
Vi behövde aldrig lämna rummet. Det var aldrig någon som tvingade oss. Vi lämnade bara när vi blev varsamt ”utskickade”, med vänliga ord från en sjuksköterska som sa att vi måste äta, att vi borde få lite luft, eller vila ögonen ett ögonblick. Men vi ville inte. Vi gick med motvilja, räknade minuterna, och så…
Vi var där. Hela tiden.Inte bara som föräldrar. Som människor som just förlorat marken under fötterna. Som en mamma och en pappa som försökte förstå hur man ska vara stark – när allt gör ont. Det fanns dagar när vi glömde bort att det fanns en värld utanför.När vi kom till sjukhuset den där dagen,…
Jag vet inte exakt vad han kände. Jag var inte där, inte på riktigt. Jag var fast i min egen kropp – i febern, i smärtan, i skakningarna, i sepsischocken. Men jag minns hans ögon. Han såg hur jag försvann framför honom. Hur mitt ansikte bleknade, hur min kropp började darra okontrollerat. Han såg paniken…