Etikett: Personlig berättelse
-
Jag vet inte exakt vad han kände. Jag var inte där, inte på riktigt. Jag var fast i min egen kropp – i febern, i smärtan, i skakningarna, i sepsischocken. Men jag minns hans ögon. Han såg hur jag försvann framför honom. Hur mitt ansikte bleknade, hur min kropp började darra okontrollerat. Han såg paniken…
-
Dagen efter min sepsis låg vi båda kvar på sjukhuset – jag på intensivvården, vår dotter på neonatalen. Fyra våningar isär. Två liv som just börjat om – varsitt på sitt sätt. Första gången jag såg henne var genom plasten på kuvösen. Jag satt i rullstol. Kroppen orkade inte gå, men hjärtat drog mig till…
-
Den 13 maj 2023, i vecka 23+3, födde jag vår dotter. Hon vägde bara 520 gram. Allt kom så plötsligt. Vi satt ute på altanen den dagen, solen sken, och plötsligt kände jag att fostervattnet gick. Vi ringde 1177 och blev direkt hänvisade till sjukhuset. Där väntade de redan på oss. Eftersom sjukhuset i NÄL…
-
Det var efter det där samtalet.Det som ingen förälder någonsin borde behöva ha.När vi satt där, jag och min man, i det lilla samtalsrummet bredvid neonatalavdelningen.När läkaren förklarade med den där varsamma rösten, men ändå så rak:”Om det händer igen, kanske vi måste avsluta… och ni måste vara med i det beslutet.” Jag minns hur…
-
Vi trodde att det värsta hade hänt. Att natten då hennes lilla hjärta slutade slå, då vi såg henne glida bort från oss, skulle vara den värsta. Och det var det också. Men dagarna efter… de var en annan sorts smärta. En annan sorts väntan.En annan sorts liv. Vi fick höra av läkarna, mycket försiktigt…
-
Livet på neonatalavdelningen var allt annat än vardag.Det var att leva på gränsen.Mellan hopp och panik. Mellan liv och nästan inte.Varje dag. Vi sov inte. Vi åt nästan aldrig.Vi satt vid kuvösen från tidig morgon till sen natt, ibland hela dygnet.Vi räknade sekunder mellan andetag – hennes, inte våra. Det som för andra kallas rutiner,…
-
Det var den 29 maj.En stilla dag, någonstans mellan maskinljud och viskningar.Två veckor efter att hon föddes. Två veckor av oro, tystnad och hopp. Jag satt bredvid henne som jag alltid gjorde.Lutad fram, med pannan nästan mot plasten, viskandes små ord som kanske bara hon kunde höra.Och så plötsligt hände det. Hon öppnade ögonen. För…
-
Det var sommar utanför fönstret.En vacker, varm sommar.Träden vajade i vinden. Människor gick förbi med glassar, sandaler, barnvagnar.Och vi…vi visste knappt vilken dag det var. Vi visste inte när vi hade ätit senast.Vi visste bara att vi måste stanna. Vara där. Hålla i.Allt annat försvann.Tid, hunger, sömn – kroppen bara fanns där för att orka…
-
Det var många som gick förbi.Sjuksköterskor. Läkare. Andra föräldrar med lika trötta ögon som vi.Och många av dem såg oss – verkligen såg.Vi kände oss aldrig ensamma i rummet. Vi fick stöd. Omtanke.Men ändå fanns det något som ingen annan kunde känna. För ingen annan satt i våra stolar.Ingen höll hennes lilla fot hela natten…
-
Det finns stunder i livet som förändrar allt. För oss var det när vår dotter föddes, alldeles för tidigt. En tid där allt kretsade kring överlevnad, oro – och tystnad. Jag minns hur det var att stå bredvid en liten kuvös och inte veta vad morgondagen skulle bära med sig. Hur det kändes att inte…