På sjukhuset upphörde tiden att fungera som vanligt. Dagarna och nätterna blandades ihop tills allt blev en lång, grå massa. Ljuset utanför fönstren förändrades, men inne på avdelningen var det alltid samma sken från lamporna, samma ljud från maskinerna, samma doft av desinfektion. Jag visste snart inte längre om det var måndag eller torsdag. Bara…

Det var en tid som nästan ingen annan kunde förstå. Från utsidan såg det kanske ut som att vi var starka. Som att vi höll ihop. Som att vi klarade allt, för att vi satt där varje dag vid hennes sida, timme efter timme, utan att någonsin lämna henne ensam. Men inuti – där rasade…

Att jag kunde sitta vid mitt barns inkubator, hålla hennes lilla fot med fingertopparna – och samtidigt känna hur hela mitt inre kokade.Inte av hat. Inte av ovilja. Utan av något rått, trött, överväldigat.Allt var för mycket. Det var för mycket ljud.För mycket information.För många människor som pratade snabbt, professionellt, men inte alltid varsamt.Och ibland……

Det fanns ett mellanrum som inte syntes.En plats där tiden inte gick som vanligt.Där andetagen vägde mer än timmarna, och där natten var längre än hela veckan innan. Sjukhuset.Vår verklighet.Inte bara en plats – utan ett tillstånd. En väntan, en tystnad, en bön utan ord. Jag minns den där kvällen.Hon låg i sin lilla säng,…

Vi behövde aldrig lämna rummet. Det var aldrig någon som tvingade oss. Vi lämnade bara när vi blev varsamt ”utskickade”, med vänliga ord från en sjuksköterska som sa att vi måste äta, att vi borde få lite luft, eller vila ögonen ett ögonblick. Men vi ville inte. Vi gick med motvilja, räknade minuterna, och så…

Vi var där. Hela tiden.Inte bara som föräldrar. Som människor som just förlorat marken under fötterna. Som en mamma och en pappa som försökte förstå hur man ska vara stark – när allt gör ont. Det fanns dagar när vi glömde bort att det fanns en värld utanför.När vi kom till sjukhuset den där dagen,…