Vi har lärt oss att skönheten ska vara perfekt.
Symmetrisk. Slät. Polerad.
Men ju längre jag arbetar med bilder, trädgårdar och rum, desto mer dras jag till det som är lite skevt. Lite rufsigt. Lite sant.
Det ofullkomliga bär på en annan sorts skönhet.
En som känns – inte bara syns.
Organisk form – som följer livet, inte linjalen
Naturen ritar aldrig med linjal. En stig böjer sig för en rot.
En blomma lutar sig mot ljuset. En sten är vacker just för att den är ojämn.
När jag skapar, försöker jag följa samma princip. Jag frågar inte: ” Hur blir det snyggt?
Jag frågar: ” Hur känns det äkta?”
När perfektion skapar avstånd – och det organiska bjuder in
Det finns något kyligt i det perfekta. Som om det säger: ” titta, men rör inte”.
Men det levande, det oförutsägbara, det lite slitna – det bjuder in.
Det säger: ” kom närmare”.
Det berättar en historia.
Det naturliga rummet – en plats för närvaro
I mina projekt vill jag skapa miljöer där du inte måste vara någon annan.
Där färgerna inte skriker.
Där ytorna inte bländar.
Där det är okej att något lutar lite, andas lite, lever.
Ett rum ska inte imponera – det ska ta emot.
I bilderna – det som rör sig lite grann
Även i mina AI- bilder söker jag det som inte är helt jämnt.
Ett grässtrå som viker sig.
En reflektion som är lite suddig.
En gräns mellan ljus och skugga som nästan försvinner.
Det är där känslan finns.
Inte i perfektionen – utan i närvaro.
Tack för att du ser det vackra i det sanna
Om du också längtar efter ett uttryck som får vara lite mjukt, lite rufsig, lite mänsklig – så är du varmt välkommen att följa med i mitt arbete.
Jag tror att det vi verkligen älskar, är det som vågar vara levande.
” Det vackraste är sällan det perfekta – utan det som vågar vara levande”.
Lämna ett svar