Jag samlar inte bara prylar.
Jag samlar på det som inte tar plats i en låda – men som stannar kvar i mig.
Vissa människor samlar på frimärken. Jag samlar på skuggor på köksgolvet.
På ljudet av vinden genom torra grenar. På färgen av himlen precis innan regnet.

Det är sådana saker som bygger mitt skapande.
Tysta, små intryck som bär på något större.

Former som känns ingen

Jag samlar på mjuka linjer i naturen – stigar som slingrar sig, rötter som hittar sin egen väg.
På spruckna stenar, vissna blad, en träsiluett mot kvällsljus.
Inte för att återge de, exakt – utan för att komma ihåg hur de kändes.

De är som viskningar i minnet.

Färger som andas

Jag har inga paletter sparade i mappar. Jag bär dem i kroppen.
En dov grön från en dimmig skogspromenad.
En varm gul från en sensommarkväll i trädgården.
En gråblå ton från havet en kall morgon i mars.

De färgerna kommer tillbaka – inte som exakta nyanser, utan som stämningar.

Tystnaden som talar

Tystnad har olika språk.
Det finns en tystnad i snöfall.
En annan i en stilla insjö.
En tredje i ett tomt rum där ljuset faller snett.

Jag samlar på dem.
De tystnaderna visar mig hur en bild ska kännas. Hur ett rum ska andas.

Att samla utan att märka det

Ofta vet jag inte vad jag samlar förrän det dyker upp i en bild.
En färg, en form, ett ljus – och jag tänker: just det.
Det var från den dagen, den platsen, den känslan.

Och kanske är det så det fungerar – vi samlar oss själva genom allt vi ser.

Vad samlar du på?

Jag tror att vi alla har våra små inre samlingar.
Av dofter. Av minnen. Av platser.
Saker som formar oss varje tyst, varje dag.

Tack för att du är här – och delar världen med dina ögon.
Kanske ser vi samma sak. Eller helt olika.
Båda är lika vackra.

” Jag samlar inte på saker – jag samlar på ljus, ljud och tystnader som stannar kvar.”