Det finns en dag i mitt liv som alltid kommer att göra ont.
Inte för att jag vill minnas den – utan för att jag inte kan låta bli.

Det var den dagen då vi fick höra orden som krossade hela vår verklighet.
Att vårt barn kanske inte överlever natten.
Att vi måste förbereda oss.
Att vi borde ta ett beslut –
nu, genast –
om vi ville att hon skulle bli döpt.

Det fanns ingen tid att tänka.
Ingen tid att förstå.
Vi visste bara att vi måste.
Vi måste göra det medan hon fortfarande var här.

Och så blev det.
Vi sa ja.
Med gråten i halsen och paniken i bröstet.
Med kärleken skrikande i varje cell: Stanna hos oss. Snälla. Stanna.

Vi ringde familjen.
Några hann komma.
Vi stod där tillsammans, men ändå så ensamma i vår sorg.
Vi var två föräldrar som höll varandras händer så hårt att det gjorde ont,
för att inte falla isär.

Hon låg där.
Så liten, så stilla.
Kroppen uppkopplad till allt som försökte hålla henne kvar i livet.
Och över henne – en vacker, vit dopklänning.
Den var för stor. Vi kunde inte klä på henne.
Men vi lade den över hennes lilla kropp.
Som en mantel av hopp.
Som ett tyst skydd.
Som allt vi kunde ge just då.

Och så började dopet.
Det var vackert.
Det var fruktansvärt.
Det var heligt.
Det var som om hela världen stannade,
och vi bara viskade hennes namn mellan våra hjärtslag.

Jag minns att jag inte visste hur jag stod upp.
Hur jag kunde andas.
Men jag minns också att där, mitt i det ofattbara,
fanns en stillhet.
En ömhet som inte går att förklara.
Vi döpte henne i panik – men också i kärlek.
I en kärlek så stor att den bar hela rummet.

Och jag tänkte:
Om det här är sista gången vi får ha henne,
då ska hon vara buren i ljus.
I sitt namn. I sin familj.
I vår kärlek.

Det var den värsta dagen i mitt liv.
Men också en av de vackraste.
För vi fick hålla henne. Se henne.
Och ge henne det största vi hade:
tillhörighet, tro, kärlek, och ett löfte att aldrig lämna henne –
oavsett vad som skulle komma sen.

”Vi döpte henne i brådska – men med en kärlek som var större än rädslan. Och i den stunden fanns bara vi, hon, och allt som aldrig går att säga med ord.”
– Ewelina Olsson

Tack för att du är här.
Att du läser. Att du känner.
Att du kanske själv har burit något liknande – eller bara vill förstå.

Det betyder mer än jag kan säga i ord.

Följ gärna min resa här på bloggen eller på Instagram –
det är tillsammans som vi orkar lite mer,
och vågar berätta det som annars förblir tyst.

Vi ses där. 💛