Den 10 maj 2014 satt vi på altanen. Det var en vacker vårdag. Plötsligt kände jag det – fostervattnet gick.

Vi ringde 1177. De sa åt oss att åka in direkt.
På sjukhuset i Trollhättan, NÄL, väntade de redan på oss. Efter undersökning blev allt plötsligt tyst. En läkare sa att barnet är på väg. Vi förstod ingenting. Jag fick inte resa mig, fick ligga stilla. De ringde en ambulans.

Jag fördes till Östra sjukhuset i Göteborg. Där började kampen.
Kampen om varje timme, varje dag, varje andetag. Jag fick medicin för att försöka stoppa förlossningen, och kortison för att hjälpa vår dotters lungor att mogna – de var alldeles för små.

I tre dygn försökte de allt. Undersökningar, mediciner, stillhet.
Men den 13 maj blev jag mycket dålig.
Min kropp orkade inte mer. Jag fick hög feber. Läkarna bestämde att de måste ta ut barnet – annars var både mitt och hennes liv i fara.

Nicola föddes den 13 maj 2014 klockan 21.30.
Hon vägde 520 gram och var 29 centimeter lång.
Hon var så liten. Så skör.

De visade henne för mig en sekund innan de sprang iväg med henne till neonatalavdelningen.
Själv rullades jag vidare till en operation för att få ut moderkakan.

Och efter operationen
Då blev allt svart.

Jag började skaka okontrollerat.
Det kändes iskallt.
Jag hyperventilerade. Hjärtat slog fel.
Jag kunde inte andas.

Septisk chock.
Ett akut livshotande tillstånd.
Läkarna sprang in. Det blev panik.

De gav mig fyra sprutor med adrenalin.
Inget fungerade.
Min man satt bara några meter bort.
Han såg allt. Han kunde inget göra.

Men de gav inte upp.
Efter en lång kamp stabiliserade de mig.
Jag fördes till intensivvårdsavdelningen.

Några våningar upp låg vår dotter.
Också i livsfara.

Jag låg vaken hela natten.
Kunde inte sova. Hade ingen kontakt med min man. Visste inte hur hon mådde.

Nästa morgon fick jag ett sms:
Hon lever.
Han skickade bilder.
Jag började gråta. Jag ville bara upp. Ville se henne.

Jag tjatade. Bad. Bönade.
Till slut – på eftermiddagen – fick jag åka upp.

När jag såg henne första gången låg hon i en kuvös. Så liten att hon knappt syntes bland alla slangar och maskiner.
Men hon levde.
Och jag levde.

Och just där – mitt i all skräck, oro och chock – började vår berättelse.

”Tack för att du är här. För att du läser. För att du vill lyssna. Att skriva detta betyder mer än du kan ana.”

– Ewelina Olsson

Tack.


Vill du följa med lite närmare – titta gärna in på Instagram, där delar jag vardag, känslor och samtal med barn:

Följ mig


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *