Det var efter det där samtalet.
Det som ingen förälder någonsin borde behöva ha.
När vi satt där, jag och min man, i det lilla samtalsrummet bredvid neonatalavdelningen.
När läkaren förklarade med den där varsamma rösten, men ändå så rak:
”Om det händer igen, kanske vi måste avsluta… och ni måste vara med i det beslutet.”

Jag minns hur världen snurrade.
Hur mina händer skakade.
Hur jag ville resa mig upp och skrika att det inte är sant.
Att vi inte kan prata om sånt. Inte än. Inte nu.
Att hon lever. Att hon finns.

Men där satt vi.
Och jag kände mig så liten, så maktlös.
Jag var mamma, men kunde inte skydda henne.
Jag var mamma, men kunde inte stoppa attackerna.
Jag var mamma, men kunde inte säga ja till att låta henne gå.

Jag minns hur jag bad i tysthet.
Hur jag slöt ögonen och viskade för mig själv:
”Snälla, ge mig mer tid. Bara lite till. Hon har kämpat så hårt. Hon förtjänar mer än så här.”

Den där natten, när hjärtat hennes stannade så länge, när de masserade i över en timme…
Jag trodde att vi hade förlorat henne.
Och nästa morgon skulle vi bestämma vad som var ”det rätta”.

Men hur avgör man sånt?
Vad är det rätta för ett barn som fortfarande andas?
Är det egoism att be om mer tid?
Är det kärlek att säga ”du får vila nu”?

Jag vet inte än idag.
Men jag vet att jag ville hålla fast vid hoppet.
Jag vet att jag ville känna hennes lilla hand igen.
Att jag ville höra läkarna säga att det vände.
Att jag ville leva ett liv där jag inte behövde minnas det där samtalet som slutet.

Och så…
Så kom en dag när vi inte behövde prata om det mer.
När attackerna minskade.
När hennes kropp svarade bättre.
När läkarna började se framåt, inte bara överleva nästa timme.

Men jag glömmer aldrig.
Jag glömmer aldrig hur det var att vara mamma i ett krig där man inte fick hålla i vapnet.
Där kärleken var allt jag hade – och ändå kändes det ibland som ingenting.

💛

Tack för att du läser. Tack för att du följer vår resa.
Jag skriver inte för att skrämma. Jag skriver för att visa att vi finns.
Vi som har gått genom stormen. Vi som fortfarande står kvar.

👉 Följ mig gärna även på Instagram @prata_kanslor_med_barn där jag delar tankar om barns känslor och inre världar.
Och om du orkar – dela gärna bloggen så att fler kan läsa.

Tillsammans gör vi det osynliga lite mer synligt.
Tack från hjärtat. 💛