Dagen efter min sepsis låg vi båda kvar på sjukhuset – jag på intensivvården, vår dotter på neonatalen. Fyra våningar isär. Två liv som just börjat om – varsitt på sitt sätt.
Första gången jag såg henne var genom plasten på kuvösen. Jag satt i rullstol. Kroppen orkade inte gå, men hjärtat drog mig till henne med en kraft jag aldrig känt förut.
Hon var så liten. Så ömtålig att det gjorde ont att titta. Jag fick försiktigt sticka in handen i kuvösen för att röra vid henne – men jag vågade knappt. Rädslan att göra henne illa var större än viljan att känna. Tänk om hon skulle känna smärta? Tänk om min beröring var för mycket?
Timmarna och dagarna förlorade form. Allt blev ett enda flöde av pipande larm, sjukvårdsteam, samtal med läkare, hopp och rädsla. Det kändes som om hela livet höll andan. Vi visste inte vad som skulle hända – med henne.
Men vi var där. Tillsammans. Jag, hon och hennes pappa. Vi höll varandra, på det sätt vi kunde. Och fast kroppen fortfarande värkte och sinnet var skört, började vi sakta andas i takt med henne.
Våra första dagar som föräldrar såg inte ut som vi tänkt oss. Men de formade oss – och band oss samman för alltid.
Tack för att du läser vår berättelse.
Flera blogginlägg finns nedan
”Det krävs så lite för att tappa fotfästet – men ibland bara ett andetag av hopp för att hitta marken igen.”
Till dig som också går igenom något svårt: du är inte ensam. Det är okej att vara rädd, att känna sig liten inför det stora. Ta en dag i taget. I det sköra bor också styrkan. Och ibland räcker det att bara andas – ett litet steg, ett litet hopp, i taget.
Tack för att du läser vår berättelse.
Vill du följa mer?
På Instagram delar jag både om barns känslor och vår resa:
https://www.instagram.com/prata_kanslor_med_barn/
Lämna ett svar