Det var den där dagen.
Den jag hade längtat efter sedan första sekunden.
Den jag burit inom mig genom alla pip, alla nätter, alla timmar vid inkubatorn.
Jag visste att den skulle komma – men jag visste inte hur den skulle kännas.
Och ändå överträffade den allt jag någonsin känt.

Det var första gången jag fick hålla henne mot mitt bröst.
Hud mot hud.
Inga barriärer. Inga handskar.
Ingen plast mellan oss.
Bara hon. Och jag.

Allt stannade upp.
Rummet fanns kvar, ljuden fanns kvar, maskinerna fanns kvar –
men de blev tysta i mig.
För i det ögonblicket fanns bara värme. Andetag. Närhet.
Och hennes lilla kropp, så lätt, så verklig.
Hennes huvud mot min hud.

Hon låg där.
Och jag höll henne så varsamt, som om hela livet vilade i mina armar –
för det gjorde det.

Jag såg på henne.
Såg hur hennes lilla hand låg mot min hud.
Såg hur hennes andetag anpassade sig till mitt.
Som om vi hittade tillbaka till rytmen vi en gång delade.

Jag grät tyst.
Inte för att jag var rädd,
utan för att det var så vackert. Så verkligt.
För att mitt barn – mitt barn – vilade mot mig för allra första gången.
Inte i en kuvös. Inte genom glas.
Utan här. I mina armar. Där hon hörde hemma.

Jag visste att jag inte kunde hålla henne länge.
Men jag visste också att den stunden skulle bära mig i evighet.
För det var då det hände.
Inte på pappret.
Inte i någon journal.
Utan i hjärtat:
Jag blev mamma.
På riktigt.
På djupet.

Och hon kände det.
Jag såg det i hennes kropp.
Hur hon slappnade av.
Hur hennes lilla panna låg tryggt mot mig.
Hur hon, mitt i allt, ändå visste:
“Här är jag. Här är du. Här är vi.”

”Vi behövde inte ord – våra hjärtan visste precis vad som hände.”
– Ewelina Olsson