Det var den 29 maj.
En stilla dag, någonstans mellan maskinljud och viskningar.
Två veckor efter att hon föddes. Två veckor av oro, tystnad och hopp.

Jag satt bredvid henne som jag alltid gjorde.
Lutad fram, med pannan nästan mot plasten, viskandes små ord som kanske bara hon kunde höra.
Och så plötsligt hände det.

Hon öppnade ögonen.

För första gången.
Två mörka, djupa ögon – långsamma, tunga – men levande.
Hon såg på mig.

Det fanns inget fokus i blicken, ingen klarhet. Men hon var där.
Och jag visste: hon visste.
Att det var jag.
Att vi hör ihop.

Jag kände hur allt brast inuti.
Alla timmar av rädsla, alla nätter utan sömn, alla andetag jag hållt – allt bröt fram i en enda tår.

Jag viskade:
”Hej älskling… jag är här.”
Och sa det om och om igen.
Hon blinkade långsamt. Och jag vet att hon hörde mig.

Det var bara några sekunder.
Men det kändes som en evighet.

Hon slöt ögonen igen.
Men något hade förändrats.

Det var som att hon viskade tillbaka:
”Jag kämpar, mamma. Jag ser dig. Jag är här.”

Och jag såg henne.
Inte bara hennes lilla kropp. Inte bara sladdarna och huden som nästan var genomskinlig.
Jag såg henne.
Min dotter.
Min Nicola.

---

💛
Tack för att du läser och följer vår resa.