Jag vet inte exakt vad han kände. Jag var inte där, inte på riktigt. Jag var fast i min egen kropp – i febern, i smärtan, i skakningarna, i sepsischocken. Men jag minns hans ögon.

Han såg hur jag försvann framför honom. Hur mitt ansikte bleknade, hur min kropp började darra okontrollerat. Han såg paniken i sjuksköterskornas blickar, såg hur de tryckte på larmet, hur rummet fylldes av personal. Jag kunde inte prata. Jag kunde knappt andas. Men jag minns vårt ögonkontakt.

Det var vår blick som höll mig kvar. Han stod där och andades med mig. När de gav mig ännu en dos adrenalin, när kroppen sviktade – han stod kvar. Jag såg skräcken i hans ögon, men också styrkan. Hans närvaro, hans andetag, hans ögon – det var det enda trygga mitt i kaoset.

Och samtidigt, låg vår nyfödda dotter i en kuvös. 520 gram. Huden så tunn att man såg vartenda blodkärl. Hon kämpade för sitt liv – precis som jag gjorde.

Och han var där. Delad i två. Pappa och partner. Stödjande, stark, närvarande – fast jag vet att hans inre måste ha rasat. Jag vet inte exakt vad han kände. Men jag kan ana.

Att stå mitt i en storm och inte kunna rädda de man älskar mest. Att tvingas lita på att andra gör allt – medan man själv bara kan se på. Att inte få tid att själv bryta ihop, för att andra behöver en. Jag kan inte föreställa mig den smärtan fullt ut. Men jag bär den med mig.

Det här är också hans berättelse. Även om han sällan sätter ord på den.

Till alla pappor som stått tysta vid sidan – vi ser er. Jag ser dig.

”När världen rasar samman blir kärlek och en annan människas närvaro vårt syre.”
— E.Olsson

Tack för att du läser!

Vill du följa mer av vår resa?
På Instagram delar jag om känslor, föräldraskap och livet efter en för tidig födsel: https://www.instagram.com/prata_kanslor_med_barn/


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *