Det fanns ett mellanrum som inte syntes.
En plats där tiden inte gick som vanligt.
Där andetagen vägde mer än timmarna, och där natten var längre än hela veckan innan.

Sjukhuset.
Vår verklighet.
Inte bara en plats – utan ett tillstånd. En väntan, en tystnad, en bön utan ord.

Jag minns den där kvällen.
Hon låg i sin lilla säng, inkopplad till allt det där som pep och blinkade.
Jag höll hennes fot i handen, som jag alltid gjorde. Det var mitt sätt att säga: jag är här, jag går ingenstans.

Det var då jag kände det.
Att vi inte längre levde i samma tid som världen utanför.
Att vi svävade någonstans… mellan det som var, och det vi hoppades skulle komma.
Mellan livet och livet.

Ingen kunde förklara vad som skulle hända.
Och ändå hände allt, hela tiden.
Varje andetag, varje reaktion, varje litet värde på monitorn – det var hela våra dygn i koncentrat.
När världen utanför planerade helg, höll vi andan.

Jag lärde mig att sitta tyst.
Att se min dotter och ändå inte kunna nå henne på det sätt jag ville.
Att lyssna till sådant som inte sades.
Att förstå utan att veta.

Och jag lärde mig att kärlek är något större än trygghet.
Den är närvaro, i sin renaste form.
Att sitta vid ett barns sida när du själv går sönder inuti – och ändå stanna.
Med hjärtat öppet.
Med händer som darrar, men inte släpper.

Det är där jag var.
Och ibland, fortfarande är.

Ibland undrar jag om det finns fler som har varit där.
Inte i ett rum, men i ett tillstånd.
Det där mellanrummet.
Mellan livet och livet.

Till dig som läser – om du någon gång har stått där, i mellanrummet, mellan oro och hopp – så vill jag säga:
Du är inte ensam.
Det finns andra hjärtan som vet exakt hur det känns.
Och ibland räcker det att veta det – för att orka en stund till.

”Det finns band som inte syns, men som håller oss när allt annat skakar.

Vill du läsa mer?


Om du vill läsa andra berättelser – stunder från sjukhustiden, där allt stannade – hittar du de här:
👉 LÄS INLÄGGET HÄR

🕊️
På bloggen delar jag fler berättelser om närhet, känslor och livet som det faktiskt känns – utan filter.


Följ gärna också min resa på Instagram:
📷 @prata_kanslor_med_barn

Vi ses där 💛
/ Ewelina


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *