Jag är mamma till en liten flicka som föddes alldeles för tidigt.
För tidigt för att livet skulle kännas enkelt.
För tidigt för att vi skulle förstå vad som väntade.

De första månaderna tillbringade vi på sjukhus.
Dagar fyllda av tystnad, oro, maskiner och hopp.
Vi var där – varje timme, varje dag, i flera månader – och lärde oss leva i en verklighet där varje andetag var ett mirakel.

När vi till slut kom hem, började vi sakta bygga vårt liv. Men något gnagde.
Vår dotter hade svårt att uttrycka sina känslor.
Hon kände mycket – men hade inga ord för det.
I stället kom tårar, frustration, tystnad. Och vi… vi kände oss ofta maktlösa.

Det tog tid innan vi förstod att vår kommunikation inte fungerade som hos andra barn.
Innan vi såg mönstret, innan vi kunde sätta ord på vår känsla av att ”något inte stämmer”.
Och när vi väl såg det – kom beslutet: vi behöver skapa något eget.

Så föddes Känslolådan.
Men inte över en natt.
Det var ett arbete som växte fram över flera år.
Vi testade, ritade om, ändrade, la undan, tog fram igen.
Vi såg vad som fungerade – och vad som inte gjorde det.
Vi justerade, förenklade, anpassade – alltid utifrån verkligheten hemma hos oss.

Bit för bit växte Känslolådan fram – inte som ett koncept, utan som en levande process.
En samling av små saker som visade sig fungera i vardagen.
Till slut – efter många försök – fanns den där: som en helhet.
En låda som hjälper barn att sätta ord på det som känns.
Som skapar trygghet, närhet och förståelse.

Känslolådan handlar inte bara om att prata. Den handlar om att närma sig varandra.
Att skapa trygghet. Att ge barnet ett språk för det som annars bara känns inuti.
Att vara där – närvarande, lyssnande, med hjärtat öppet.

Jag skriver detta för dig som också står där ibland – och undrar hur du ska nå fram.
Kanske är Känslolådan något för er.
Och om du vill veta mer – finns jag här.

Det här är inte bara ett projekt. Det är vår resa.
Och du är varmt välkommen att följa med.

Med värme,
Ewelina