Det finns ögonblick i livet som delar det i två.
Som skär genom tiden som en kniv.
Före.
Efter.
Dagen då jag blev mamma borde ha varit början på något mjukt.
Men istället klev jag in i moderskapet genom stål och plast.
Genom tystnad, övervakning, larm.
Genom rädsla som aldrig riktigt släppte taget.
Innan trodde jag att föräldraskapet växte fram långsamt.
Att man lär sig älska.
Att man får tid att vänja sig.
Att det finns händer som håller dig på vägen.
Men jag kastades in i det – utan karta, utan skydd, utan tid.
Jag blev en annan människa. På en dag.
Jag visste inte att en kropp kunde klara sig utan sömn.
Att en själ kunde bära så mycket oro och ändå stå kvar.
Att hjärtat kunde vara så öppet, sårbart – och ändå fortsätta slå.
Jag stod där, eller satt på en stol med huvudet lutat mot kanten av inkubatorn,
och såg mitt barn kämpa för sitt liv.
Och samtidigt föddes en ny version av mig.
Någon jag aldrig tidigare hade mött.
Hon visste exakt vad varje pip från maskinen betydde.
Hon kunde tolka syremättnad som ett nytt språk.
Hon satt i timmar med handen i plastboxen. Inte för att det hjälpte något praktiskt.
Men för att den lilla handen där inne skulle veta:
„Du är inte ensam. Jag är här. Mamma är här.”
Jag blev någon som kunde gå utan att minnas vart,
svara utan att ha hört frågan,
andas utan att känna luft.
För hela min existens kretsade kring den lilla kroppen i lådan.
Vi bodde i Ronald McDonald-huset, men var nästan aldrig där.
Ibland gick vi dit för att duscha, ibland för att snabbt äta något.
Men det fanns ett litet kök nära salen där vårt barn låg – och där åt vi oftast, om vi åt.
Sjuksköterskorna påminde oss ständigt:
„Ni måste äta, ni måste vila lite, ni behöver luft.”
Men hur lämnar man sitt barn när varje sekund kan förändra allt?
Vi stannade. Alltid.
Vi höll handen i inkubatorn. Alltid.
Och om vi slöt ögonen en stund, var det med vår dotter på bröstet.
Vi sov inte, men vilade lite. Och det fick räcka.
Vi delade på en stol, ett andetag, ett hjärtslag.
Vi behövde inte prata.
Vi visste.
Vi såg varandra.
Vi turades om att orka.
Och när den ena brast, höll den andra upp hela himlen.
Jag blev mamma den dagen – men jag blev också
någon annan.
En jag inte visste att jag hade i mig.
Och han – hennes pappa – blev något mer än min partner.
Han blev mitt ljus. Mitt andetag. Min ryggrad.
Vi förlorade något den dagen.
Men vi vann också en kärlek som inte kan beskrivas med ord.
En kärlek som bär oss än idag.
💛 Du som går igenom något tungt…
Kanske du fortfarande väntar på ditt första ögonblick av hopp.
Det kommer. Det är ofta tyst. Skört.
Men det kommer.
„Ibland är styrka bara att stanna kvar. Andas. Hålla fast vid en hand och inte ge upp.”
— E.Olsson
På min sida https://www.instagram.com/prata_kanslor_med_barn/ delar jag med mig av verktyg, texter och vårt liv –
för dig som vill hitta orden när det känns svårt.
📖 Läs gärna även mina andra blogginlägg:
https://eolssonprints.se/vi-lamnade-aldrig/
https://eolssonprints.se/att-vara-foraldrar-i-en-verklighet-som-ingen-borde-behova-kanna-till/
https://eolssonprints.se/nar-livet-pausas-vara-forsta-dagar-pa-neonatalen/
Lämna ett svar