Det börjar alltid i det tysta.
I en stund av ljus, i ett minne från en plats där vinden rörde vid huden eller där dimman vilade över marken som en slöja av stillhet.
För mig handlar bildskapande inte bara om att visa något vackert – utan om att fånga något verkligt, något känslomässigt, något som dröjer kvar.
Inspirationen – där själen möter naturen.
Jag inspireras av den nordiska naturen – inte bara dess former, utan dess stämning.
Landskap som andas stillhet. Hav som bär tyngd. Skogar som viskar gamla berättelser.
Det handlar inte om att kopiera verkligheten, utan att översätta en känsla.
En väg efter regn. Ljuset som faller på våt mossa. Ett klippavsnitt i skymning. Det som känns inuti.
Skapandeprocessen – mellan intuition och komposition
När jag börjar skapa en ny bild, börjar jag alltid med ord. Jag skriver en inre beskrivning – ett slags dikt – om platsen jag ser framför mig. Sedan bygger jag bilden, bit för bit, med hjälp av AI. Men det är inte ett snabbt knapptryck – det är en långsam, noggrann och lyhörd process. Jag väljer ljusvinkel, färgtemperatur, strukturer, växter, stenar, fukt, dis. Jag justerar skärpedjup, placerar skuggor, väger balansen mellan förgrund och bakgrund. Varje detalj måste kännas naturlig och sann.
Vad en bild måste bära
Jag publicerar inre bild om den inte bär något levande. Den måste andas – genom ljudlös ögonblick, en förnimmelse av stillhet.
Jag är särskild uppmärksam på det verkliga ljuset. Det måste kännas som om solen just bröt igenom molnen, eller som om daggen fortfarande finns kvar i gräset.
Och detaljerna: en tunn gren, en fuktigt blad, ett vattenblänk mot sten. De är tysta men viktiga – de håller bilden vid liv.
AI som verktyg – mitt seende som styr.
AI är inte en maskin som skapar åt mig. Det är verktyg som förstorar min möjlighet att uttrycka det jag jag ser inombords.
Jag ser varje bild som en målning jag formar med digitala penslar – men där känslan alltid kommer först.
Jag väljer vilka element som får vara kvar. Jag säger nej till det som inte känns äkta.
Jag bygger inte en perfekt värld – jag bygger en känslomässig verklighet.
Det viktigaste jag vet är att en bild får tala tyst.
Att den bär något du inte alltid kan sätta en ord på. När någon säger att en bild känns som ett andetag, en paus eller ett minne – då vet jag att den är klar. Då är då den lever.
Genom stormens sken
I ljusets kant
Där vågorna viskar
Lämna ett svar