Det var sommar utanför fönstret.
En vacker, varm sommar.
Träden vajade i vinden. Människor gick förbi med glassar, sandaler, barnvagnar.
Och vi…
vi visste knappt vilken dag det var.

Vi visste inte när vi hade ätit senast.
Vi visste bara att vi måste stanna. Vara där. Hålla i.
Allt annat försvann.
Tid, hunger, sömn – kroppen bara fanns där för att orka hålla ihop.

Det hände att vi blev utkörda ur rummet.
Med milda, men bestämda röster:
“Nu går ni till köket. Ni måste äta.”

Och då gick vi.
Inte för att vi ville lämna henne,
utan för att vi visste att vi behövde orka en dag till.

Vi åt snabbt.
Knappast med smak.
Men det fanns något tryggt i köket –
något som luktade vardag.
En brödrost. En kyl med lappar. Någon som log.
Det lilla normala mitt i det onormala.

Ibland gick vi ut.
Utanför sjukhuset. Bara några steg.
Och där slog värmen emot oss –
som om världen ville påminna oss om att livet fortfarande fanns.
Det var så vackert.
Så levande.
Och ändå kändes det som att vi inte riktigt hörde dit.
Som om vi var i en bubbla.
En skyddad, skör värld där allt handlade om henne.

Vi andades. Tittade på himlen.
Och sen gick vi tillbaka.
Alltid tillbaka.

Det var inte dagarna som bar oss.
Det var hon.
Och det var människorna omkring oss –
de som sa:
“Vi ser er. Gå och ät. Vi ringer om det händer något.”

Vi var aldrig helt ensamma.
Men vi var ändå ensamma i det som bara vi kunde känna.
Det var vårt barn. Vårt hjärta. Vårt nu.

Och vi levde en dag i taget.
Ibland bara en timme.
Ibland bara ett andetag.

”Vi glömde att andas – men kärleken gjorde det åt oss.”

– E. Olsson