Att jag kunde sitta vid mitt barns inkubator, hålla hennes lilla fot med fingertopparna – och samtidigt känna hur hela mitt inre kokade.
Inte av hat. Inte av ovilja. Utan av något rått, trött, överväldigat.
Allt var för mycket.

Det var för mycket ljud.
För mycket information.
För många människor som pratade snabbt, professionellt, men inte alltid varsamt.
Och ibland… inte alls.

Det var för mycket rädsla.

Jag var rädd jämt.
För varje litet pip från monitorn. För varje gång någon kom in med snabbare steg än vanligt.
För varje mening som började med: ”Vi behöver bara…”

Rädd för att somna och vakna till något som förändrats.
Rädd för att jag inte förstod vad läkarna sa – eller värre: att jag förstod för mycket.

Och någonstans där inne:
rädslan för att jag inte skulle orka mer.
Men jag fortsatte ändå. Alltid.

Vi bråkade ibland.

Högt ibland.
Det låg där – mellan tystnaderna, mellan den tredje kaffekoppen på väg till Ronald McDonald-huset.
Mellan lysrörens kalla sken och tystnaden i hissen.
Mellan utmattningen och maktlösheten.

Jag kunde säga för mycket.
Han kunde säga för lite.
Och vi var två människor som älskade samma barn mer än allt –
men ibland inte visste hur man skulle möta varandra mitt i det.

Jag minns en kväll.

Vi skulle bara gå bort en stund för att duscha.
Men vi kom ut i regnet och hela min kropp var spänd som en fjäder.
Jag kände hur allt började bubbla upp – ilska, sorg, oro, utmattning.
Jag sa:
”Det är för mycket. Jag är som en bomb. Jag vet inte var jag ska göra av allt.”

Men jag tvivlade aldrig.
Inte på att jag ville tillbaka in.
Inte på att jag skulle fortsätta.
Jag ville vara där. Jag skulle vara där.
Det var bara så mycket i mig – på en gång. För mycket för en människa att bära utan att brista ibland.

Jag kände skuld.

För att jag blev arg.
För att jag kände irritation mot läkaren som bara gjorde sitt jobb.
För att jag satt där i tystnad och inte alltid log.
För att jag ville få andas – men inte vågade lämna.

För att jag inte var stark hela tiden.
För att jag tappade tålamodet.
För att jag ville gråta och skrika – men bet ihop.
Och för att jag visste att det syntes ändå.

Och det var ingen som sa:
”Det är normalt.”

Men nu säger jag det till dig.

Om du känner allt på en gång –
ilska, tacksamhet, panik, kärlek, hopplöshet, förväntan –
så betyder det inte att du är fel.
Det betyder att du är mitt i det.

Det betyder att du försöker leva, andas, förstå – i något som ingen någonsin är redo för.
Och det är det modigaste jag vet.

Du är inte ensam.
Inte i känslorna. Inte i skulden. Inte i tröttheten.
Och inte i kärleken.

Den finns där ändå.
Även de dagar då du inte orkar känna den.

Och ändå gick vi alltid tillbaka in.
Med hjärtat i halsgropen. Med kroppen full av känslor.
Men också med kärleken som ledstjärna.
Det är så det är att vara förälder – mitt i det svåraste, finns fortfarande viljan att stanna kvar.

Om du har varit där, vet du.
Om du är där just nu – jag ser dig.
Och du är inte ensam.

💬 Läs gärna fler personliga berättelser här:

👉 Till alla inlägg i kategorin ”Personlig berättelse”

📌 Eller upptäck tips och stöd för vardagen som förälder:
👉 Föräldratips & verktyg

💛 Följ mig på Instagram för fler ord om närhet, känslor och föräldraskap:

👉 @prata_kanslor_med_barn

Vi fortsätter prata – om det svåra, det vackra och allt däremellan.
Tack för att du är här.