Ibland behövs det inte så mycket. Bara en enkel fråga.
”Vill du visa hur du känner dig idag?”
”Vill du välja en färg som passar din känsla?”
”Vill du lägga en känsla i lådan?”

Det är lätt att tro att vi behöver stora samtal, perfekta ord eller långa förklaringar för att prata om känslor med barn. Men i verkligheten börjar det ofta med något mycket mindre. En stunds närvaro. En blick. En fråga ställd med nyfikenhet – inte krav.

När min dotter var liten och kämpade med att uttrycka vad hon kände, lärde vi oss att det viktigaste var att visa att vi var där. Att känslor inte måste vara ”rätt”, ”logiska” eller ”lätta att förklara”.
Att känslor bara behöver få finnas.

Därför skapade jag Känslolåda – för att barn skulle få ett sätt att uttrycka sig på sitt eget sätt. Med bilder, färger, symboler. Med hjälp av handen snarare än munnen. Med trygghet istället för press.

Och det jag ser gång på gång är att:
🔹 Barn vill berätta – men på sitt sätt.
🔹 Vi behöver bara ge dem språket.
🔹 Och tiden att våga använda det.

Det kan börja med en fråga. Och det kan förändra allt.

”Det krävs mod för att känna – men ännu mer för att lyssna.”