Närhet och känslor med Ewelina

Kategori: Personlig berättelse

  • Väntan som inte gick att mäta – mellan förbättring och rädsla

    Det var som om tiden bytte skepnad.Från den akuta, skrikande paniken –till något annat.Något tystare. Långsammare. Men inte lättare. För nu började väntan.Den som inte hade något slutdatum.Den som kröp in i kroppen och låg kvar bakom varje andetag. Det var bättre.Vi visste det.Läkarna såg små förbättringar. Siffror som gick åt rätt håll.Reaktioner på mediciner.…

  • När det började vända – den första viskningen av hopp

    Dagen efter dopet var som att leva i en dimma.Inte den som rör sig vackert över ett fält i gryningen –utan den som tynger.Som får tiden att stå still.Som lägger sig över bröstet och gör varje andetag till en kraftansträngning. Vi visste inte hur man rörde sig genom timmarna.Vi bara satt.Tittade.Lyssnade.Höll. Vi vågade inte hoppas.Det…

  • När vi fick veta att hon kanske inte överlever – och vi döpte henne mitt i det ofattbara

    Det finns en dag i mitt liv som alltid kommer att göra ont.Inte för att jag vill minnas den – utan för att jag inte kan låta bli. Det var den dagen då vi fick höra orden som krossade hela vår verklighet.Att vårt barn kanske inte överlever natten.Att vi måste förbereda oss.Att vi borde ta…

  • När huden fick mötas – den första stunden jag höll henne mot mitt hjärta

    Det var den där dagen.Den jag hade längtat efter sedan första sekunden.Den jag burit inom mig genom alla pip, alla nätter, alla timmar vid inkubatorn.Jag visste att den skulle komma – men jag visste inte hur den skulle kännas.Och ändå överträffade den allt jag någonsin känt. Det var första gången jag fick hålla henne mot…

  • Vi bodde där – om att leva på neonatal och glömma världen utanför

    Vi bodde där.Inte bara i tanken – vi bodde där, på riktigt.På neonatal, bland pip och monitorer, under blått sken och viskande röster. Vi hade tillgång till Ronald McDonald-huset.Ett varmt, omtänksamt hem bara några steg bort.Ett ställe att duscha, vila lite, värma mat.Men vi var där så sällan.För våra hjärtan var kvar i rummet bredvid…

  • En dag i taget – om juiceglas, andetag och att överleva på insidan

    Det var sommar utanför fönstret.En vacker, varm sommar.Träden vajade i vinden. Människor gick förbi med glassar, sandaler, barnvagnar.Och vi…vi visste knappt vilken dag det var. Vi visste inte när vi hade ätit senast.Vi visste bara att vi måste stanna. Vara där. Hålla i.Allt annat försvann.Tid, hunger, sömn – kroppen bara fanns där för att orka…

  • Det som ingen såg – men jag minns.

    Det var många som gick förbi.Sjuksköterskor. Läkare. Andra föräldrar med lika trötta ögon som vi.Och många av dem såg oss – verkligen såg.Vi kände oss aldrig ensamma i rummet. Vi fick stöd. Omtanke.Men ändå fanns det något som ingen annan kunde känna. För ingen annan satt i våra stolar.Ingen höll hennes lilla fot hela natten…

  • När livet stannar upp – och börjar om

    Det finns stunder i livet som förändrar allt. För oss var det när vår dotter föddes, alldeles för tidigt. En tid där allt kretsade kring överlevnad, oro – och tystnad. Jag minns hur det var att stå bredvid en liten kuvös och inte veta vad morgondagen skulle bära med sig. Hur det kändes att inte…