Kategori: Personlig berättelse
-
Jag vet inte exakt vad han kände. Jag var inte där, inte på riktigt. Jag var fast i min egen kropp – i febern, i smärtan, i skakningarna, i sepsischocken. Men jag minns hans ögon. Han såg hur jag försvann framför honom. Hur mitt ansikte bleknade, hur min kropp började darra okontrollerat. Han såg paniken…
-
Dagen efter min sepsis låg vi båda kvar på sjukhuset – jag på intensivvården, vår dotter på neonatalen. Fyra våningar isär. Två liv som just börjat om – varsitt på sitt sätt. Första gången jag såg henne var genom plasten på kuvösen. Jag satt i rullstol. Kroppen orkade inte gå, men hjärtat drog mig till…
-
Den 13 maj 2023, i vecka 23+3, födde jag vår dotter. Hon vägde bara 520 gram. Allt kom så plötsligt. Vi satt ute på altanen den dagen, solen sken, och plötsligt kände jag att fostervattnet gick. Vi ringde 1177 och blev direkt hänvisade till sjukhuset. Där väntade de redan på oss. Eftersom sjukhuset i NÄL…
-
Det var efter det där samtalet.Det som ingen förälder någonsin borde behöva ha.När vi satt där, jag och min man, i det lilla samtalsrummet bredvid neonatalavdelningen.När läkaren förklarade med den där varsamma rösten, men ändå så rak:”Om det händer igen, kanske vi måste avsluta… och ni måste vara med i det beslutet.” Jag minns hur…
-
Vi trodde att det värsta hade hänt. Att natten då hennes lilla hjärta slutade slå, då vi såg henne glida bort från oss, skulle vara den värsta. Och det var det också. Men dagarna efter… de var en annan sorts smärta. En annan sorts väntan.En annan sorts liv. Vi fick höra av läkarna, mycket försiktigt…
-
Det finns ögonblick som aldrig lämnar kroppen. En natt – den värsta av alla – förlorade Nicola andningen. Det var sent. Rummet var tyst. Bara ljudet från maskinerna som viskade livet. Och plötsligt – larm. Ljus. Panik. Nicola hade fått en allvarlig apné – ett totalt andningsuppehåll. Hon slutade andas. Hennes syresättning sjönk snabbt till…
-
(Bloggpost till serien ”Våra dagar på neonatal”) Det är svårt att förklara hur det känns att leva dag för dag, timme för timme, minut för minut – utan att veta om ens barn ska överleva. På neonatalavdelningen blir tiden något helt annat. Allt saktar ner. Varje andetag betyder något. Varje pip från monitorn stannar våra…
-
Livet på neonatalavdelningen var allt annat än vardag.Det var att leva på gränsen.Mellan hopp och panik. Mellan liv och nästan inte.Varje dag. Vi sov inte. Vi åt nästan aldrig.Vi satt vid kuvösen från tidig morgon till sen natt, ibland hela dygnet.Vi räknade sekunder mellan andetag – hennes, inte våra. Det som för andra kallas rutiner,…
-
Det var den 29 maj.En stilla dag, någonstans mellan maskinljud och viskningar.Två veckor efter att hon föddes. Två veckor av oro, tystnad och hopp. Jag satt bredvid henne som jag alltid gjorde.Lutad fram, med pannan nästan mot plasten, viskandes små ord som kanske bara hon kunde höra.Och så plötsligt hände det. Hon öppnade ögonen. För…
-
Den 10 maj 2014 satt vi på altanen. Det var en vacker vårdag. Plötsligt kände jag det – fostervattnet gick. Vi ringde 1177. De sa åt oss att åka in direkt.På sjukhuset i Trollhättan, NÄL, väntade de redan på oss. Efter undersökning blev allt plötsligt tyst. En läkare sa att barnet är på väg. Vi…