-
Vi trodde att det värsta hade hänt. Att natten då hennes lilla hjärta slutade slå, då vi såg henne glida bort från oss, skulle vara den värsta. Och det var det också. Men dagarna efter… de var en annan sorts smärta. En annan sorts väntan.En annan sorts liv. Vi fick höra av läkarna, mycket försiktigt…
-
Det finns ögonblick som aldrig lämnar kroppen. En natt – den värsta av alla – förlorade Nicola andningen. Det var sent. Rummet var tyst. Bara ljudet från maskinerna som viskade livet. Och plötsligt – larm. Ljus. Panik. Nicola hade fått en allvarlig apné – ett totalt andningsuppehåll. Hon slutade andas. Hennes syresättning sjönk snabbt till…
-
(Bloggpost till serien ”Våra dagar på neonatal”) Det är svårt att förklara hur det känns att leva dag för dag, timme för timme, minut för minut – utan att veta om ens barn ska överleva. På neonatalavdelningen blir tiden något helt annat. Allt saktar ner. Varje andetag betyder något. Varje pip från monitorn stannar våra…
-
Livet på neonatalavdelningen var allt annat än vardag.Det var att leva på gränsen.Mellan hopp och panik. Mellan liv och nästan inte.Varje dag. Vi sov inte. Vi åt nästan aldrig.Vi satt vid kuvösen från tidig morgon till sen natt, ibland hela dygnet.Vi räknade sekunder mellan andetag – hennes, inte våra. Det som för andra kallas rutiner,…
-
Det var den 29 maj.En stilla dag, någonstans mellan maskinljud och viskningar.Två veckor efter att hon föddes. Två veckor av oro, tystnad och hopp. Jag satt bredvid henne som jag alltid gjorde.Lutad fram, med pannan nästan mot plasten, viskandes små ord som kanske bara hon kunde höra.Och så plötsligt hände det. Hon öppnade ögonen. För…
-
Den 10 maj 2014 satt vi på altanen. Det var en vacker vårdag. Plötsligt kände jag det – fostervattnet gick. Vi ringde 1177. De sa åt oss att åka in direkt.På sjukhuset i Trollhättan, NÄL, väntade de redan på oss. Efter undersökning blev allt plötsligt tyst. En läkare sa att barnet är på väg. Vi…
-
Det var som om tiden bytte skepnad.Från den akuta, skrikande paniken –till något annat.Något tystare. Långsammare. Men inte lättare. För nu började väntan.Den som inte hade något slutdatum.Den som kröp in i kroppen och låg kvar bakom varje andetag. Det var bättre.Vi visste det.Läkarna såg små förbättringar. Siffror som gick åt rätt håll.Reaktioner på mediciner.…
-
Dagen efter dopet var som att leva i en dimma.Inte den som rör sig vackert över ett fält i gryningen –utan den som tynger.Som får tiden att stå still.Som lägger sig över bröstet och gör varje andetag till en kraftansträngning. Vi visste inte hur man rörde sig genom timmarna.Vi bara satt.Tittade.Lyssnade.Höll. Vi vågade inte hoppas.Det…
-
Det finns en dag i mitt liv som alltid kommer att göra ont.Inte för att jag vill minnas den – utan för att jag inte kan låta bli. Det var den dagen då vi fick höra orden som krossade hela vår verklighet.Att vårt barn kanske inte överlever natten.Att vi måste förbereda oss.Att vi borde ta…