Det fanns dagar då allt kändes som en enda lång kamp. Mitt i oron, tröttheten och alla pipande maskiner fanns det ändå ögonblick som bar oss. Små, nästan osynliga stunder av hopp som blev som syre för våra hjärtan. Jag minns första gången jag fick lägga handen över hennes lilla kropp i kuvösen och känna…
På sjukhuset upphörde tiden att fungera som vanligt. Dagarna och nätterna blandades ihop tills allt blev en lång, grå massa. Ljuset utanför fönstren förändrades, men inne på avdelningen var det alltid samma sken från lamporna, samma ljud från maskinerna, samma doft av desinfektion. Jag visste snart inte längre om det var måndag eller torsdag. Bara…
Jag minns känslan varje gång vi gick ut från avdelningen. Dörren slog igen bakom oss och det var som att vi klev rakt in i en annan verklighet. Där inne – vår bubbla. Skärmar, pipande ljud, oro, vakande timmar. Där ute – livet. Sommaren, doften av nyklippt gräs, människor som skrattade, barn som sprang barfota.…
Det finns en särskild sorts tystnad på sjukhuset. Inte den trygga tystnad man kan känna hemma en kväll när allt sover. Inte den lugna stillhet som finns i naturen, när vinden mojnar. Utan en tung, genomträngande tystnad. En tystnad som ligger kvar i väggarna, i korridorerna, i luften vi andas. Maskinerna pep. Dörrar öppnades och…
Att förstå och hantera barnens känslor kan vara en utmaning för många föräldrar. Barn uttrycker ofta sina känslor på ett sätt som vi kanske inte alltid förstår, och ibland kan det vara svårt att veta hur vi ska stödja dem på bästa sätt. I denna artikel delar vi konkreta tips och strategier för att hjälpa…
Det finns dagar då allt känns för mycket. Barnet är ledset eller argt, vardagen är full av krav och du känner att du inte räcker till. Du kanske jämför dig med andra, ser perfekta bilder på sociala medier och undrar varför det verkar gå så lätt för dem – men inte för dig. Det är…
Det var en tid som nästan ingen annan kunde förstå. Från utsidan såg det kanske ut som att vi var starka. Som att vi höll ihop. Som att vi klarade allt, för att vi satt där varje dag vid hennes sida, timme efter timme, utan att någonsin lämna henne ensam. Men inuti – där rasade…
Att jag kunde sitta vid mitt barns inkubator, hålla hennes lilla fot med fingertopparna – och samtidigt känna hur hela mitt inre kokade.Inte av hat. Inte av ovilja. Utan av något rått, trött, överväldigat.Allt var för mycket. Det var för mycket ljud.För mycket information.För många människor som pratade snabbt, professionellt, men inte alltid varsamt.Och ibland……