Vi var där. Hela tiden.
Inte bara som föräldrar. Som människor som just förlorat marken under fötterna. Som en mamma och en pappa som försökte förstå hur man ska vara stark – när allt gör ont.
Det fanns dagar när vi glömde bort att det fanns en värld utanför.
När vi kom till sjukhuset den där dagen, visste vi inte att det skulle bli vårt hem. Vårt rum. Vår verklighet. Det rummet, med alla maskiner, pipande larm och sterila väggar, blev det första rum vårt barn såg. Och det rum vi aldrig ville lämna.
Vi lämnade henne nästan aldrig.
Vi satt där – jag och han – varje dag, varje natt. Ibland turades vi om att stå med handen i kuvösen, ibland satt vi tysta bredvid varandra.
Att bara få ha sin hand i det där lilla hålet – att få känna hennes hud – det var allt vi hade.
Det var vårt sätt att säga: Vi är här. Vi lämnar dig inte.
Vi bodde på Ronald McDonald Hus. Men det kändes aldrig som ”hemma”.
Vi gick dit bara för att duscha ibland. För att byta kläder. Och ibland när någon från familjen kom och ville träffa oss, gick vi ut en stund för att få en kram, få andas ut några minuter. Men våra hjärtan var alltid kvar inne hos henne.
Det fanns ett litet kök bredvid salen där hon låg. Det var där vi oftast åt – snabbt, tyst, med blicken riktad mot dörren, beredda att springa tillbaka om något skulle hända. Om vi ens åt.
Vissa dagar gick vi utan mat, utan vila. Det fanns bara ett fokus – att finnas där.
Sjuksköterskorna påminde oss varje dag: ”Ni måste ta hand om er själva. Ni måste äta. Vila.”
Men hur gör man det, när ens barn kanske inte får en till natt?
En gång lämnade vi henne i några minuter. Gick till Ronald McDonald för att värma mat. Och just då hände det vi alltid fruktat – ett larm, en komplikation. Vi var inte där.
Efter det gick vi nästan aldrig ut. Vi åt där. Vi levde där.
Vi blev föräldrar genom glas.
Vi höll inte henne i famnen varje dag. Vi fick inte höra henne skrika. Vi kunde inte trösta med hud-mot-hud.
Men vi tröstade med vår närvaro. Vår blick. Vår hand. Våra röster.
Vi satt tätt intill kuvösen och pratade med henne. Vi viskade hennes namn. Vi sjöng ibland. För oss kanske tyst, men för henne – en värld av ljud som sa:
Mamma är här. Pappa är här. Vi går ingenstans.
Vi såg på varandra i tystnad så många gånger.
Ibland sa vi inte ett ord. Men våra ögon sa allt.
När jag inte orkade mer, andades han med mig. När han förlorade hoppet för en stund, höll jag honom i handen.
Vi blev ett team – inte bara som föräldrar, men som två människor som stod i stormens mitt, höll varandras hjärtan i sina händer och gjorde allt för att inte gå sönder.
Att bli mamma och pappa i den miljön… det går inte att förklara för någon som inte varit där.
Men det vi vet är att vi var där – varje sekund. Och vi gav allt.
Vi älskade, andades, kände – där i tystnaden bland maskinerna.
Och vi var hennes mamma och pappa. På riktigt.
Kärlek syns inte alltid i armar som håller – ibland syns den i ögon som vakar, händer som aldrig släpper, andetag som synkas genom glas.
— E. Olsson
Tack för att du tagit dig tid att läsa.
Vill du följa vår resa och få veta mer om hur Känslolådan växte fram ur allt detta?
Följ gärna vår vardag på Instagram:
📷 @prata_kanslor_med_barn
Flera blogginlägg att utforska hittar du nedan:
Till dig som kämpar just nu:
Du är inte ensam. Det här är en väg som ingen borde behöva gå, men du går den – steg för steg – med kärlek som styrka. Även om varje andetag gör ont, finns det en stilla kraft i att bara vara där.
Du räcker till. Din närvaro är allt. Och du gör det otroliga.
Till alla föräldrar i skuggan av intensivvården:
Ni är hjältar, även när ingen ser. Ni är föräldrar, även när era händer vilar mot glas. Hoppet lever i varje liten stund, varje hud mot hud, varje viskning.
Ta en dag i taget. Kärleken bär.
Lämna ett svar