Om lugnet, ljuset och AI som ett nytt språk

Jag har alltid dragits till det tysta.
Till skogar där vinden viskar.
Till vattenspeglar där ljuset rör sig långsamt.
Till de där ögonblicken när tiden nästan står stilla.

Det är också där min konst börjar.

Men idag använder jag ett nytt verktyg – ett som inte känns mekaniskt, utan nästan levande.
AI.

Det börjar med en känsla

Jag ser inte AI som en maskin. Jag ser det som ett språk.
Ett sätt att översätta en inre bild – till något synligt.

Jag börjar med en känsla:
– en stilla sjö vid solnedgång
– en stig i skogen när dimman just släppt
– ljusets första mjuka strålar på en fuktig äng

Sedan skriver jag. Med ord, som jag skulle måla med pensel:
”Ljusrosa solnedgång över spegelblankt vatten, höga tallar i siluett, tystnad, nordisk melankoli.”

Och AI svarar.
Inte alltid rätt – men ofta med något oväntat vackert.
En spegling jag inte sett. Ett ljus jag glömt.

Teknik och intuition

Det är ett samspel. Jag leder – men AI tolkar.
Det kräver tålamod, precision, men också intuition.

Jag ändrar ord. Justerar känsla.
Tills bilden känns rätt – som ett andetag jag känner igen.

Varför jag gör det

För att visa det nordiska ljuset.
För att hylla stillheten, detaljerna, det enkla och magiska i vår natur.
För att påminna om att även i en digital tid – kan konst vara djupt mänsklig.

Och för att jag tror att vi behöver bilder som andas.

Välkommen till min värld

Här på bloggen, och i mitt galleri, delar jag med mig av mina bildserier –
skapade med AI, ja – men alltid med hjärta och blick.

Välkommen att följa med in i det tysta.
Där tekniken möter naturen.
Där varje bild är en liten bön om närvaro.