Vi är vana vid att veta vart vi är på väg.
Att ha en plan. Ett syfte. Ett tydligt nästa steg.
Men i mitt skapande har jag lärt mig att något annat ofta leder längre: att medvetet gå vilse.

Inte som att tappa bort sig – utan som att släppa taget om kontrollen och följa det som växer fram.

När intuitionen tar över

Ibland börjar jag med en tydlig idé – ett ljus, en plats, en känsla.
Men sedan händer något.
Bilden vill gå åt ett annat håll.
En färg känns för skarp. En form för strikt.
Och jag märker att det som vill bli till, inte var det jag först trodde.

Då måste jag våga släppa taget.
Våga följa flödet, även om jag inte vet var det slutar.

Att skapa utan karta

När jag arbetar på det sättet – med AI, med bild, med rum – är det inte längre jag som ”styr”. Jag lyssnar. Jag justerar. Jag provar.

Det är som att gå genom dimma:
jag ser bara några steg i taget, men ändå vet jag att jag är på rätt väg.

Misstag som öppnar nya dörrar

Det är ofta där, i det oväntade, som magin händer.
När något blir ”fel” – och just det felet visar mig något jag inte visste att jag sökte.
En ny färgton. En ny komposition. Ett nytt sätt att se.

Att gå vilse är inte att tappa bort sig själv – det är att komma närmare det man inte visste att man bar på.

Skapandet som samtal, inte ett svar

Jag tänker allt mer på skapande som ett samtal.
Inte ett uttalande. Inte ett färdigt svar.
Utan ett försiktigt ” jag undrar om…”
Ett viskande: ” kanske så här?”

Och ibland svarar bilden tillbaka – med något jag aldrig kunnat tänka ut själv.

Tack för att du går med mig – även när vägen inte är rak

Om du också skapar i det otydliga, om du låter processen forma dig lika mycket som du formar bilden – då vet du att det finns en stilla styrka i att inte alltid veta.

Vi går vilse. Och vi hittar hem på nytt sätt.

” Jag går vilse med flit – för att hitta något jag inte visste att jag letade efter.”