I mitt arbete – oavsett om jag skapar en bild, formar en trädgård eller gestaltar ett rum – börjar jag alltid med platsen.
Inte med en idé. Inte med en stil. Utan med närvaro.
Jag tror att varje plats har sin egen själ.
En egen rytm. En egen ton.
Och om vi lyssnar noga, kan vi höra vad den vill säga.
Att känna in – innan man skapar
Innan jag börjar designa något, stannar jag upp.
Jag betraktar ljuset.
Lyssnar till vindens riktning.
Ser hur skuggorna rör sig.
Och framför allt – försöker känna: vad händer här?
Det är inte en teknik. Det är en relation.
Jag vill inte lägga något ovanpå – jag vill flytta fram det som redan finns.
Mellan linjerna finns livet
Det vi ofta kallar ”tomt” i ett rum eller en trädgård, är för mig det mest levande.
Det är där stillheten bor.
Där tanken får vandra.
Där själen får andas.
Att designa handlar inte bara om att lägga till – utan om att lämna utrymme.
Och utrymme kräver tillit.
Att samarbeta med en plats – inte kontrollera den
Jag har lärt mig att det inte fungerar att tvinga fram en form.
Platsen säger emot. Ljuset vägrar samarbeta. Något känns fel.
Men när jag låter platsen tala först, och mitt arbete komma därefter – då händer det något vackert.
Det blir inte min vilja. Det blir vårt samtal.
Det subtila berättar mest
En lång växt i rätt hörn. En sten som får stå kvar. En färgton som bara märks i efterhand.
Det är så platsens själ får komma fram.
Inte genom att dominera, utan genom att varsamt förstärka det som redan finns.
Tack för att du ser med känsla
Om du också tror att en plats kan bära minnen, drömmar och tyst visdom – så du är inte ensam.
Jag vill skapa med respekt, med känsla och med lyssnande.
För varje plats har något att berätta.
Och jag är här för att lyssna.
” Jag formar inte platsen – jag lyssnar på den tills den visar sig själv.”
Lämna ett svar