Det fanns dagar då allt kändes som en enda lång kamp. Mitt i oron, tröttheten och alla pipande maskiner fanns det ändå ögonblick som bar oss. Små, nästan osynliga stunder av hopp som blev som syre för våra hjärtan.

Jag minns första gången jag fick lägga handen över hennes lilla kropp i kuvösen och känna värmen mot huden. Hon var så liten, så skör och ändå så stark. Det kändes som om hon viskade: ”Jag är här. Jag kämpar.” Det ögonblicket gav mig kraft att orka en dag till.

Vi började se de små segrarna. När siffrorna på skärmen låg stabilt. När hon andades lugnare. När en slang kunde tas bort. För någon annan kanske det såg obetydligt ut, men för oss var det enormt. Varje framsteg var ett mirakel.

Och ibland skrattade vi till och med. Små fniss smög sig in mellan kaffekopparna och de oändliga samtalen med läkare. Ett skämt, en blick, en känsla av att vi fortfarande var vi, mitt i allt. De ögonblicken betydde mer än jag då förstod.

Jag insåg att hopp inte alltid kommer som en stor våg. Ibland kommer det i droppar, i små ögonblick som man nästan kan missa om man inte stannar upp. De där dropparna blev till en ström som bar oss vidare.

Och kanske är det just det som är styrkan i svåra tider. Att kunna se det lilla, hålla fast vid de små ljusglimtarna och låta dem bära oss. För även när allt kändes mörkt fanns hon där och visade oss vägen framåt.

Till dig som läser vill jag säga: även i de tyngsta stunderna kan små ögonblick av hopp göra skillnad. Tillåt dig själv att se dem, att hålla fast vid dem, även när det stormar runt omkring.

”Hopp är inte att veta hur allt ska sluta, utan att våga tro att nästa steg är möjligt.”

🤍 Tack för att du tog dig tid att läsa min berättelse.

Vill du läsa fler texter om känslor, föräldraskap och vår resa hittar du fler inlägg här på bloggen:

• Bakom kulisserna
• Föräldratips & verktyg
• Känslolåda
• Känslor & emotionellt stöd
• Personlig berättelse

Med värme,
Ewelina