På sjukhuset

upphörde tiden att fungera som vanligt. Dagarna och nätterna blandades ihop tills allt blev en lång, grå massa. Ljuset utanför fönstren förändrades, men inne på avdelningen var det alltid samma sken från lamporna, samma ljud från maskinerna, samma doft av desinfektion. Jag visste snart inte längre om det var måndag eller torsdag. Bara att ännu en dag hade börjat och att ännu en dag måste klaras av.

Vi levde

i ett vakuum. Vi satt vid inkubatorn och stirrade på de små siffrorna på skärmen som visade hennes puls, syresättning, andning. Pipen från apparaten blev som ett hjärtslag för oss båda – varje gång tonen ändrades stelnade jag till. Hjärtat rusade, andningen hakade upp sig. Maskinerna styrde vårt liv mer än något annat.

Vi var där

tillsammans, men upplevelsen slet isär oss. Jag blev känslostormens ansikte – grät, brast, skakade. Han stängde in allt i sig. Jag behövde prata, bli hållen, känna närhet. Han behövde tystnad och praktiska lösningar. Det blev krockar, missförstånd, och ibland hårda ord som egentligen var rop på hjälp. Vi älskade varandra, men mitt i krisen var det svårt att orka visa det.

Det fanns

stunder då jag kände mig som en dålig mamma. När jag satt i duschen i Ronald McDonald-huset och grät tills benen vek sig under mig. När jag gick genom sjukhuskorridorerna och tänkte att jag inte orkade mer. Men ändå gick jag alltid tillbaka in. Aldrig en sekund tvivlade jag på att jag skulle vara där, hos henne. Även när jag kände mig som mest trasig.

Det var också

känslan av ensamhet som gjorde mest ont. Läkarna använde ord jag inte förstod, sköterskorna arbetade effektivt men utan tid för våra frågor. Vi var föräldrar, mitt i vårt livs största kris, men ibland kändes det som om vi var osynliga. Som om allt vi bar på – rädslan, sorgen, ilskan – inte riktigt fick plats i rummet.

Och ändå

fanns det där lilla livet framför oss. Vårt barn. Hela tiden påminde hon oss om varför vi stannade, varför vi kämpade, varför vi aldrig gav upp. När hennes lilla hand kramade om mitt finger eller när monitorn visade stabila siffror – då kunde jag andas igen, om så bara för en stund.

Och nu,

när jag ser tillbaka, förstår jag hur mycket vi bar på. Vi var inte svaga för att vi brast. Vi var starka för att vi reste oss, gång på gång, och alltid gick tillbaka in till henne.

Till dig

som läser och kanske själv befinner dig i stormen vill jag säga: du är inte ensam. Det är okej att vara trött, arg, rädd, och samtidigt älska mer än någonsin. Det är okej att inte orka ibland. Det gör dig inte till en sämre förälder – det gör dig mänsklig.

🤍 Tack för att du tog dig tid att läsa min berättelse.
Om du vill läsa fler texter om känslor, föräldraskap och vår resa kan du bläddra bland andra inlägg här på bloggen.
👉 Kika in fler personliga berättelser

Och följ gärna på Instagram:
@prata_kanslor_med_barn
Där delar jag vardagliga reflektioner, små stunder av närhet och tips om hur vi kan prata känslor med barn – men också med oss själva.

Med värme, Ewelina