Det finns en särskild sorts tystnad på sjukhuset. Inte den trygga tystnad man kan känna hemma en kväll när allt sover. Inte den lugna stillhet som finns i naturen, när vinden mojnar. Utan en tung, genomträngande tystnad. En tystnad som ligger kvar i väggarna, i korridorerna, i luften vi andas.

Maskinerna pep. Dörrar öppnades och stängdes. Sköterskorna gick förbi i sina vita skor, ofta med ett vänligt leende, ibland med brådska i blicken. Men trots alla ljud kändes det tyst. Som att hela avdelningen höll andan. Som att tiden stod still.

Vi satt där, dag efter dag, vid hennes sida. Timme efter timme.
I början försökte vi prata. Om vad som sagts på ronden. Om vilken kurva vi hoppades skulle gå åt rätt håll. Om små saker, för att hålla oss ovanför ytan. Men ju längre tiden gick, desto mer tog känslorna över. Orden tog slut. Eller kanske blev känslorna för stora för att rymmas i ord.

Jag minns hur vi bara stirrade på monitorn. På siffrorna som blinkade. På de gröna linjerna som steg och föll. Som om hela vårt liv hängde på dem. Varje pip kunde kännas som en dom. Varje förändring – en kniv i magen.

Och mitt i allt det stilla stormade det inom oss. Oro. Rädsla. Ilska. En trötthet som var så djup att det kändes som att kroppen gick på autopilot. Tankarna malde: Vad händer nu? Hur länge ska det vara så här? Kommer vi orka en dag till?

Det var märkligt att se ut genom fönstret. Solen sken. Människor gick förbi med glass i handen. Jag hörde skratt från gatan, doften av sommar som letade sig in när någon öppnade en dörr. Och jag tänkte: hur kan världen fortsätta som vanligt, när vår har stannat?

Tystnaden blev ibland nästan outhärdlig. Den tryckte mot bröstet, fyllde huvudet. Den gjorde att jag hörde mina egna hjärtslag för tydligt, kände varje känsla ännu skarpare. Det var som om allt förstärktes – rädslan, smärtan, ensamheten.

Men det var också i den tystnaden som vi fann varandra.
En blick som sa: ”Jag orkar inte mer.”
En hand på min axel som svarade: ”Jag vet, men jag är här.”
Ett djupt andetag tillsammans när vi försökte hitta lite ro, mitt i oron.
Vi behövde inga ord då. Närheten talade tillräckligt.

Och någonstans där inne lärde jag mig något. Att även när världen står still, när orden inte räcker till, när tystnaden känns som ett vakuum – så kan kärleken fylla rummet. Att den hörs, även i total tystnad.

Till dig som just nu sitter i samma sorts tystnad: jag vet hur tung den är. Men jag vet också att du bär mer än du tror. Och att du inte är ensam.

”Även i tystnaden talar kärleken starkast.”

Vill du läsa mer? På bloggen delar jag fler berättelser om känslor, föräldraskap och livet nära gränserna.
👉 Utforska fler personliga berättelser här

Och följ gärna min resa på Instagram:
@prata_kanslor_med_barn
Där delar jag enkla sätt att prata känslor med barn – och påminnelser om att vi vuxna också får känna.

Med värme,
Ewelina 🌿