Det var en tid som nästan ingen annan kunde förstå. Från utsidan såg det kanske ut som att vi var starka. Som att vi höll ihop. Som att vi klarade allt, för att vi satt där varje dag vid hennes sida, timme efter timme, utan att någonsin lämna henne ensam. Men inuti – där rasade allt.

Vi var båda slutkörda. Inte bara trötta, utan totalt tömda. Det var som att kroppen gick på autopilot och känslorna låg precis under ytan, redo att explodera för minsta lilla sak. Jag hade ingen kontroll. Ena stunden försökte jag andas lugnt, vara den starka, den organiserade. Nästa stund var jag full av ilska. Inte riktad mot någon särskild – men ändå så stark att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte förstå varför ingen såg hur jag mådde. Ibland inte ens han.

Vi bråkade. Det känns nästan fult att skriva det – men det hände. Vi grälade på väg till Ronald McDonald-huset, eller efter en lång natt utan sömn. Små saker blev stora. Allt kändes som för mycket. Vi visste båda att det inte var varandras fel, men när allt i kroppen är i kris, blir det svårt att mötas. Han stängde av, blev tyst. Jag blev högljudd, desperat. Jag behövde närhet, bekräftelse, någon som höll om mig. Han försökte lösa, fixa, förstå – men vi talade olika språk. Vi älskade varandra, men vi hann inte alltid känna det mitt i kaoset.

Jag minns en gång när jag gick ut i regnet bara för att andas. Jag grät utan att kunna stoppa det. Kände mig som en dålig mamma, en dålig partner, som om jag inte räckte till någonstans. Allt jag ville var att någon skulle hålla om mig och säga att det här inte var mitt fel. Att jag fick känna så här.

Men där inne, på avdelningen, fanns vårt barn. Och oavsett hur trasig jag var, så visste jag att jag alltid skulle gå tillbaka in. Jag ifrågasatte aldrig om jag ville vara där. Jag ville bara att allt skulle kännas lättare. Att någon skulle se hur mycket vi bar på, inte bara som föräldrar till ett sjukt barn – utan som människor mitt i en kris vi aldrig valt.

Med tiden blev vi bättre på att förstå varandra igen. Vi började prata, lyssna, till och med skratta ibland. Men det var en lång väg dit. Och det var inte bristen på kärlek som gjorde det svårt – det var överlevnadsläge. Vi gjorde allt för vår dotter, men på vägen tappade vi nästan bort oss själva. Nästan.

Det är först nu, i efterhand, som jag kan sätta ord på det. Hur mycket det slet. Hur mycket vi kämpade, inte bara för henne – men för oss.

Om du är där just nu – mitt i tårar, ilska eller total trötthet – vet att du inte är ensam. Du är inte dålig. Du är människa. Och du gör så gott du kan.

Tack för att du tog dig tid att läsa vår berättelse.
Om du själv befinner dig mitt i stormen – du är inte ensam.

På bloggen delar jag fler personliga texter, känslostöd och föräldraverktyg som hjälpt oss på vägen.

Du är varmt välkommen att läsa mer:
👉 Se alla blogginlägg här

Och följ gärna mitt konto på Instagram:
@prata.kanslor.med.barn
Där delar jag enkla sätt att prata känslor med barn – och hur vi vuxna också får känna.

🕊️
Med värme,
Ewelina