Vi behövde aldrig lämna rummet. Det var aldrig någon som tvingade oss. Vi lämnade bara när vi blev varsamt ”utskickade”, med vänliga ord från en sjuksköterska som sa att vi måste äta, att vi borde få lite luft, eller vila ögonen ett ögonblick. Men vi ville inte. Vi gick med motvilja, räknade minuterna, och så snart vi kunde – så var vi tillbaka.
Vi var där jämt. Dag som natt. Vi turades om att sitta vid inkubatorn, alltid med handen inne, alltid med henne nära. Det var som en förlängning av vårt hjärta – våra fingrar mot hennes hud. Försiktiga, som om varje beröring bar på liv och tröst. Och det gjorde den. Vi ville att hon skulle känna oss. Höra oss. Veta att vi fanns där. Alltid.
Vi sov inte i en säng. Det fanns ingen mjuk bädd att lägga sig i. Vi sov i stolar – ibland i en fåtölj, ibland på en enkel trästol, så nära inkubatorn som möjligt. Vi sov inte djupt, inte länge. Men ibland – när vi fick hålla henne mot bröstet i kängurumetoden – slöt vi ögonen en stund. Då fanns inget annat. Då var det nog. Då fanns bara hud mot hud, andetag mot andetag, liv mot liv.
Vi åt sällan. När vi åt, så var det oftast i det lilla personalrummet precis utanför salen. Vi gick inte till Ronald McDonald-huset för att koppla av. Vi gick dit ibland för att duscha, kanske äta något snabbt om någon kommit med mat, men hjärtat stannade kvar där inne – hos henne. Vi bodde inte i huset. Vi bodde på rummet, i hennes värld.
Vi lämnade aldrig. Inte för en natt. Inte ens när tröttheten stack i ögonen och ryggen värkte. Vi ville inte. Kunde inte. När vi någon gång försökte, när vi gick ut en kort stund – så hände det där som vi alltid var rädda för. Och sen blev det ännu svårare att lämna. Ännu mer outhärdligt att ta ett steg utanför dörren.
Vi var mamma och pappa i ett universum där klockor slutade gå. Där dag blev natt och natt blev morgon utan att vi märkte. Vi såg inte årstiderna skifta utanför fönstret. Men vi såg varje andetag i inkubatorn. Vi hörde varje pip från en maskin. Vi kände varje rörelse i hennes kropp som om den var vår.
Det var där vi levde. Där vi älskade. Där vi andades – tillsammans.
Till dig som går igenom det där ingen borde behöva – du som sitter bredvid ett litet liv fyllt av slangar, pip och tystnad. Du gör mer än nog. Din närvaro är ovärderlig. Ditt hjärta, din hand, din röst – de betyder allt. Även om världen utanför snurrar vidare, så står du stilla vid det viktigaste som finns. Och du är inte ensam.
”Det fanns inga dagar eller nätter – bara kärlek, närvaro och hopp.”
— E.Olsson
🧡 Tack för att du läste.
Vill du följa vår resa och läsa mer om hur vi pratar känslor med barn?
Besök gärna min sida
https://www.instagram.com/prata_kanslor_med_barn/ – där delar jag med mig av vårt liv, våra erfarenheter och konkreta sätt att möta barns känslor med värme, närvaro och mod.
Du är varmt välkommen – Ewelina 🧡
✨ Vill du läsa mer?
På min blogg delar jag fler personliga berättelser, tankar om känslomässigt föräldraskap och konkreta tips för att möta barn med närvaro och trygghet.
Välkommen att utforska fler inlägg – kanske finns där något som talar just till dig. 💛
Lämna ett svar