Det finns ögonblick som aldrig lämnar kroppen.
En natt – den värsta av alla – förlorade Nicola andningen.
Det var sent. Rummet var tyst. Bara ljudet från maskinerna som viskade livet. Och plötsligt – larm. Ljus. Panik.
Nicola hade fått en allvarlig apné – ett totalt andningsuppehåll. Hon slutade andas. Hennes syresättning sjönk snabbt till kritiska nivåer. Hennes lilla kropp slutade röra sig. Skärmen blinkade rött.
Personalen rusade in. De började massera hennes lilla bröstkorg. Hjärtat hade stannat.
Och de slutade inte.
Över en timme höll de på.
En timme där varje minut kändes som en evighet. Vi stod bredvid. Förtvivlade. Handfallna. Vi visste inte om vi skulle förlora henne.
En timme där vi såg vårt barn mellan liv och död. En timme av smärta, skräck, bön. En timme av ren överlevnad.
Vi höll varandra. Tårarna rann. Hjärtat gick sönder.
Men hon kom tillbaka.
Med ett svagt, knappt synligt andetag… började hon igen. Värdena steg sakta. En ny chans. Ett nytt liv.
Men det var inte enda gången.
Apné – det lilla ordet som blev vår största rädsla. För ett barn fött i vecka 23 är nervsystemet inte moget. De glömmer att andas. Vissa episoder var korta. Andra längre. Ibland kom andningen tillbaka av sig själv. Ibland behövde de skaka henne. Massera. Rädda.
Det hände flera gånger om dagen. Ibland fem. Ibland tio. Det var aldrig lugnt.
Och efter den natten – den där långa, fruktansvärda natten – kallade läkarna in oss till ett samtal.
De berättade att om det hände igen, om hjärtat slutade slå och det inte fanns någon reaktion under lång tid… då kanske det vore mer skadligt än hjälpsamt att fortsätta. Att vi då tillsammans skulle behöva fatta ett beslut. De sa:
”Vi kommer aldrig ta det beslutet utan er. Ni måste veta vad som kan komma. Ni måste förstå.”
De förklarade allt. Noggrant. Omtänksamt. Brutalt.
Att om hjärtat inte svarar – kan vi välja att avsluta massagen. Att istället ge morfin. Att låta henne somna – lugnt – i våra armar.
Jag klarade inte den tanken. Jag gick sönder inombords. Jag ville skrika, springa därifrån.
Varför skulle jag behöva fatta ett sådant beslut?
Varför jag – hennes mamma?
Hur ska man välja mellan liv och död när det gäller sitt eget barn?
Jag slets itu.
Vad är kärlek?
Är det att hålla kvar till varje pris?
Eller att våga släppa taget?
Var det egoism att inte vilja ge upp?
Var det mod att vilja kämpa vidare?
Jag visste inte.
Men jag visste en sak:
Jag kunde inte säga ja till att låta henne gå.
Inte än.
Inte när hon fortfarande kämpade.
Lämna ett svar