Vi trodde att det värsta hade hänt. Att natten då hennes lilla hjärta slutade slå, då vi såg henne glida bort från oss, skulle vara den värsta. Och det var det också. Men dagarna efter… de var en annan sorts smärta. En annan sorts väntan.
En annan sorts liv.
Vi fick höra av läkarna, mycket försiktigt men ärligt, att om det hände igen – om hennes hjärta stannade ännu en gång och kroppen inte svarade – så kanske vi måste säga adjö.
De sa att de inte skulle ta det beslutet själva. Att vi måste vara med.
Att vi skulle få bestämma – om vi ville att de skulle fortsätta kämpa, eller… låta henne somna in i våra armar, med morfin och utan smärta.
Det var outhärdligt att ens höra.
Att någon frågar dig: ”Vill du att vi ska rädda henne igen? Eller låta henne dö i lugn och ro?”
Hur svarar man på något sånt? Hur ska en mamma… avgöra det?
Jag grät och grät. Jag kunde inte andas. Jag visste inte vad som var rätt.
Var det själviskt att inte kunna säga ja till att låta henne gå?
Var det egoism att hålla kvar henne – bara för att jag inte klarade tanken på ett liv utan henne?
Men… nästa dag levde hon.
Trots allt. Trots apnéer, syrebrist, trots det att hon knappt orkade andas på egen hand – hon levde.
🫁 Hennes andning var svag. Många gånger per dag fick vi se att hon slutade andas. Det pep till. Skärmar blinkade. Sjuksköterskorna rusade. De rörde vid hennes lilla bröstkorg, masserade försiktigt – och ibland började hon andas igen.
Men inte alltid.
Ibland krävdes det mer. Ibland masserades hennes hjärta igen.
Och vi stod där, varje gång, och såg på medan livet vägde mellan existens och tystnad.
💉 Hon var fortfarande så liten.
Hon fick näring genom en sond. Vi fick hålla våra händer på inkubatorn. Prata med henne. Sjunga för henne. Ge henne våra röster, vår närhet.
Vår kärlek.
Och varje gång hon öppnade ögonen – de små, blanka ögonen – kändes det som ett mirakel.
Ett andetag till.
En blick till.
Ett steg närmare livet.
Vi visste att allt kunde förändras när som helst. Från stabilt till kritiskt. Från hopp till skräck. Det hade redan hänt flera gånger.
Men vi visste också: hon vill leva. Hon kämpar.
Och så vi satt där.
Dag och natt.
Andades med henne. Bad i tystnad. Höll varandras händer.
Och älskade henne mer än ord kan beskriva.
🌱 Tack för att du läser. Tack för att du delar våra dagar. Du kan följa fler delar av vår berättelse här på bloggen .
💛 Vår historia är vår – men den kan också bära andra.
Kanske bär du något liknande.
Då vet du: du är inte ensam.

Tack för att du läste.
Jag finns också på Instagram där jag delar tankar om barns känslor, vardagens små stunder och känslolådan som stöd i samtal.
Välkommen att följa mig där 💛
Lämna ett svar